2:o Då ordet länge lefvat bl. i litterärt spr., har den närmare bet. icke alltid uppfattats. Hof Förkl. 24(1765) angifver för flera ställen i Ps. 1695 riktigt bet. 2; för andra, vid hvilka bet. 2 l. bet. 1 säkerl. får antagas, uppgifver han bet. 3: ”skön, vacker, artig”, t. ex. Jesus kom hijt til werlden, / Han war Gudz Ord så båld. Ps. 1695, 148: 3.
1) (numera bl. arkaiserande; ofta i balladstil) rask, behjärtad, djärf, dristig, hugstor; ”stolt”, ädel. Hoo bedragher, han behagher, / Then som gör wåld, han kallas båld. Messenius Sign. 7(1612). Herr Engelbert var en Riddare båld. Bellman 6: 256(1786). Vi (ha) icke väntat att få se .. (Sthms Aftonblad) såsom en konungamaktens ”bålde förkämpe”. NDA 1: 136(1875). Heidenstam Dikt. 34(1895).
2) (†) mäktig, väldig, hög, stor. SvFolkv. 1: 189. Vij loffuom Christ en konning bold. Ps. 1536, s. 50. Vthi floor tå stodh thet Rike (dvs. Norge) så bold, / När infödde Konger hade thet j wold. Svart Gensv. E 8 b(1558). J fordom tidh war sanningen mäcktig och bååll. Visb. 1: 269(c. 1620). Tvenne bålda monarkier. Hagberg Shaksp. 4: 3(1848; eng. orig.: mighty).
3) [jfr sv. dial. bål, båll, skön, vacker] (†) ädel, ”stolt”; öfvergående i bet.: skön, fager; om kvinna. En Syster hade du så fager och så bold. SvFolkv. 3: 148. Görer Habor slätt intet wåld, / Vnner honom then Jungfrw Båld. Messenius Sign. 39(1612). Afzelius Sag. XI. 2: 113(cit. fr. 1713); möjl. till 1.
SAOB
