BEFORDERLIGHET befω4rderlig~he1t l. -fω4d- l. 0300~2, r. l. f.; best. -en.
(knappast br.) eg.: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara beforderlig. — (†) konkretare, motsv. BEFORDERLIG I: hjälp, bistånd. All Öfwerheet, är .. skylligh at förskaffa vndersåterna itt fredsamt lefwerne, Lagh och rätt, och beforderligheet i alle rättmätige saker, til theras näring och bärgning. Fosz 149 (1621).
