BEKLAGLIGEN bekla4gligen, i Sveal. äfv. 0302 (beklàgligän Almqvist), förr äfv. BEKLAGELIGA, adv.
1) (†) med klagan l. jämmer; jfr BEKLAGLIG 1 samt KLAG(E)LIGEN. Qwinnor, som afrettade (dvs. inöfvade) woro til at (vid begrafningar) gråta öfwer then döda, tiutande och beklageligen ropande: hui, hui. Swedberg Ungd. 281 (1709).
2) (numera mindre br.) till BEKLAGLIG 2, 3: beklagligtvis. (De ofrälse stånden) hafva beklageligen intet velat sig nöija. 2 RARP I. 2: 331 (1720). (Budbäraren) fant honom (dvs. Sten Sture d. y.) beklageligen död vid sin ankomst. Celsius G. I 48 (1746, 1792). Jag känner beklagligen alltför väl de rykten, som gå om min person. Rydberg Frib. 265 (1857, 1866). Den skildring af olyckliga äktenskap, som här blifvit gjord, är beklagligen alltför sann. J. F. Caspersson i 1 kam. prot. 1873, 1: 506. — (knappast br.) beklagligen för (mig), till (min) olycka l. sorg. Beklageligen för mig har jag ofta fått röna sanningen däraf. Schönberg Bref 1: XXXI (1786). Rosenstein 3: 96 (1787).
