BESJÄLBARHET beʃä4lbar~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2, äfv. -bar-, r. l. f.; best. -en.
(föga br.) egenskap(en) att kunna besjälas. — särsk. till BESJÄLA 1. Det omedvetna besjälar (enl. Hartmann) organismen i hvarje ögonblick, och gör det efter måttet af dennas besjälbarhet. Rein Psyk. 1: 464 (1876).
