publicerad: 1905
BESJÄLA beʃä4la, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Rein Psyk. 1: 464, 497 (1876), II. 1: 10 (1891)), -NING (föga br., Rein Psyk. 1: 464 (1876)).
Etymologi
[efter d. besjæle o. t. beseelen; jfr holl. bezielen; se BE- II 1 d o. SJÄL. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr äfv. fr. animer äfvensom BEANDA o. INSPIRERA]
(i sht i skriftspr.)
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt fr. animer] (mindre br.) i mer l. mindre eg. mening: gifva själ åt (en kropp l. materia); gifva lif åt, göra lefvande; utgöra (en kropps) själ l. lifsprincip. Då hof sig hans (dvs. ”AsiaOdens”) ande till jordringen opp (från Hels boning), / besjälande åter den domnade kropp. Ling As. 686 (1833). Den högsta Anden besjälar kropparna. Dalin (1850). (Under ordet själ) har man .. att tänka sig en princip, som besjälar en kropp, utgör källan till lif hos en sådan. Nyblæus Rel. upps. 111 (1868, 1874). I andar, som i denna mörka boning / än sväfven kring det stoft I förr besjälat! Lidforss Balaguer Romeo 24 (1894). — särsk.
a) i p. pf. ss. adj.: som har en själ l. (okroppslig) lifsprincip; som är lefvande. Alla organiska väsenden äro (enl. Aristoteles) besjälade. Rein Psyk. 1: 71 (1876). All verklighet är (enl. Lotze) besjälad; öfverallt finnes lif och medvetande, endast i skilda grader af fullkomlighet. NF 10: 130 (1886). jfr: Då hon (dvs. människan) helsas af den milda dager, som en gång för hennes besjälade syn skall blotta den än förhöljda naturen, är hon ett värnlöst väsen. Elgström Skr. 214 (1810). — särsk. [jfr t. gegenüber der unbeseelten pflanze .. das lebendige, beseelte wesen, das thier (Vischer); jfr äfv. lat. animal, djur, till anima, själ] om djur o. människa i motsats till växt. Namnet besjälade väsen, som man stundom gifver djuren i motsats mot växterna, såsom icke besjälade varelser. Thorell Zool. 1: 10 (1860).
b) i emfatisk anv.: gifva (ngn) ett högre, andligt lif. Vårt forna lif var död. Först nu vi lefva; / Vid grafvens rand, i åldrens vinterdar, / Oss lifvets dufva med en suck besjälat. Stagnelius 1: 534 (1821).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. äfvensom fr. animer] (i sht i vitter stil) bildl.: liksom gifva själ l. förläna lif åt l. ingjuta lif i (ett liflöst ting l. ngt som betraktas ss. l. likställes med ett dylikt); liksom göra lefvande l. förvandla till ett lefvande väsen. Ett tillåtligt och älskvärdt koketteri, som .. besjälar genom en förmildrad eld hvarje uttryck. Elgström Umgäng. m. frunt. 59 (1809). Mig kallar Solens gud sin älskarinna. / Hans egen eld mitt anlete besjälar. Atterbom Lyr. 1: 63 (1811; om solrosen). Bräckt är den lyra, hvilken du (Amanda) besjälat. Stagnelius 2: 232 (1821). Runeberg 3: 61 (1843). Det var dock uppenbart, att den vittre konungens (dvs. G. III:s) anda icke mer besjälade konsten. Sthms Fig. 1846, s. 258. Den inre värme, som först riktigt besjälar orden. Cederschiöld Riehl 1: 36 (1878). Dessa härliga lyriska dikter (af Goethe), som tyckas tala liksom med naturens egen stämma, men en natur, på alla punkter besjälad och förandligad. PT 1897, nr 272, s. 3; jfr 3. Sträfvandet behöfde (hos impressionisterna) fördjupas och besjälas. Nordensvan Konst. hist. 354 (1900). — särsk.
a) utgöra en genomgående, bärande o. lifgifvande kraft i (en framställning i ord l. bild o. d.). Davids sånger .. utgöra sköna naturmålningar, besjälade af vördnaden för naturens höga Upphof. Hedborn Skr. 1: 50 (1835). NF 14: 1128 (1890).
b) (mindre br.) i p. pf. ss. adj.: som vittnar om l. afspeglar en själ (i eminent mening), själfull. Man ser på detta ansigte, att det en gång varit besjäladt; nu har själen dragit sig undan och lemnat rum för förstening. Wikner Lifsfr. 1: 31 (1865). Ett par glänsande, besjälade ögon. Edgren Ur lifvet 1: 242 (1881, 1883). Sannare och mera besjälad konst. K. Wåhlin i Ny sv. tidskr. 1890, s. 317. Hennes så ovanligt besjälade ansiktsuttryck. Edgren S. Kovalevsky 32 (1892). (Beethovens) musik, för hvars manligt kärnfulla skaplynne hans besjälade spel har särskilda förutsättningar. PT 1905, nr 38 A, s. 3.
3) [jfr t. diese beseelung der natur] (ny anv.) se en själ i (ngt liflöst), tillägga (ngt) en själ; inlägga l. indikta en själ i (ngt). Den lefvandegörelse af det liflösa eller af det abstrakta, det besjälande af det själlösa, som är så vanligt hos Selma Lagerlöf. J. Mjöberg i Ver sacrum 55 (1902). R. Berg i Nord. stud. 260 (1904).
4) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. äfvensom fr. animer] lifva l. elda (ngn); (helt) fylla (ngn) o. utgöra en (väsentlig) driffjäder för (hans) handlingar; med subj. som betecknar idé l. föreställning, känsla l. sinnesstämning o. d. Kärleken är naturens pulsslag; allt från Insekten till den Seraf, som skådar den Eviges anlete, genomträngs af den och af den besjälas. Elgström Umgäng. m. frunt. 108 (1809). O frihet, var oss när också, / Besjäla oss och oss förena! Strandberg 2: 92 (c. 1848). I vår tid besjälas Europa af en ny tanke. Beslägtade stammar söka hvarandra, knyta sig innerligare tillhopa. Snällposten 1848, nr 4, s. 3. Den kärlek till arbetet, som besjälade honom. Paulson Minnest. 43 (1896, 1899). Den anda, som besjälar de politiske männen i Schweiz. Fahlbeck Sv:s förf. 228 (1904). — särsk. i p. pf.: lifvad l. väsentligt påverkad l. fylld (af). En statsman, djupt besjälad af en stor mensklig idé. Bremer G. verld. 1: 147 (1860). Uti en idealstat, hvarest alla vore besjälade af en sann religiositet och sedlighet. Wisén i 3 SAH 4: 154 (1889). Den lefvande nitälskan, hvaraf han .. var besjälad. Noreen Vårt spr. 1: 275 (1904). jfr: Likasom besjälade af varma kärleksrörelser, skulle vi svinga oss upp till denne Ljusens Fader. Bastholm Christel. relig. hufvudläror 117 (1784; d. originalet: Besielede).
Anm. I en recension i Journ. f. sv. litt. 1797 af andra uppl. af det under 4 citerade, från d. öfversatta arbetet af Bastholm klandras ordet s. 397 ss. en danism ”i stället för uplifva eller upmuntra”; i uppl. 1803 har också ”besjälade” på anf. st. utbytts mot ”upplifvade”. En recension i Journ. f. litt. o. theat. 1809, nr 55, af den af Elgström från t. öfversatta, under 2 o. 4 citerade skriften Umgäng. m. frunt. upptager ordet bland ex. på ”nya och sällsamma ord, hvilka isynnerhet göra en löjlig verkan, då han (dvs. Elgström) vill vara vältalig”, ett uttalande som föranledde Elgström att i ett bref till Palmblad s. å. (citeradt i SAH 49: 519) fara ut mot ”de fördömde trångbröstade gallomanerne”, som ej en gång kunna ”tillåta” sådana ord som ”besjäla, förhemliga, förkallna, öfversvänglig”. — Dalin (1850) uppgifver att ordet tillhör det poetiska språket.
Spoiler title
Spoiler content