BESVÄRJARE besvær4jare, i Sveal. äfv. 0302 (besvä´rjare Weste; besv`ärrjare Almqvist), m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
person som besvärjer; särsk. till BESVÄRJA I 5: person som (yrkesmässigt) öfvar besvärjelser; trollkarl. At han (dvs. huggormen) icke skal höra kiwsarens röst, beswäriarens then wel beswäria kan. Psalt. 58: 6 (Bib. 1541). Här månde the beswäriaren upsöka, / Som skulle flux tijt komma och thet spöke / Fördrifwa uth. Moræus Vit. 386 (c. 1685). (Mentors tal) var lika vid de Besvärjares ord, som i en hast .. hålla Måna och Stiernor mitt uppå Himmelen uti sin gång tilbaka. Ehrenadler Tel. 432 (1723). Ingen diefvul ville komma fram, hvaröfver besvärjaren mycket förfärades. Lagerström Bunyan 3: 35 (1744). Hemska drömmar, främmande och stora / Som andesyner i besvärjarns hvalf. Stagnelius 1: 147 (1812). Dessa ringar .. bära .. Guds eget hemlighetsfulla namn till skydd för besvärjarne mot den besvurne. Rydberg Magi 88 (1865). Sedan fingo de båda besvärjarne icke säga ett ord till hvarandra. Dens. Vap. 368 (1891). — jfr ANDE-, DJÄFLA-, DÖDS-BESVÄRJARE m. fl. — särsk.
a) i bild. En besvärjare som du kunde .. väcka deri (dvs. i Stockholmsposten) den Kellgrenska anden. Franzén i Tegnérs ppr 66 (1815). Flisorna flyga för mejseln, / Skönheten födes på nytt under besvärjarens hand. B. E. Malmström 6: 21 (1844; om Thorvaldsen).
b) person som söker utdrifva onda andar gm besvärjelser; exorcist. Så gingo någhra Judhar kring om landit, och woro beswerare. Apg. 19: 13 (NT 1526; gr. τῶν ἐξορκιστῶν). Weste (1807).
c) om innehafvare af ett kyrkligt ämbete af lägre ordning i den äldre kristna o. den katolska kyrkan hvilket det förr ålåg att besvärja onda andar; exorcist. (Det) blef .. stadgat at en Biskop icke skulle blifwa dömd af mindre änn Siutio, en Präst efter 44. En diac(on) efter 26. En .. Exorcist eller beswäriare .. icke mindre än siu wittnens betygande. Dryselius Monarchsp. 312 (1691). Rydberg Ath. 409 (1859, 1866).
Ssgr: BESVÄRJAR-030~ l. BESVÄRJARE-BOK0300~2. (numera knappast br.) besvärjelsebok, svartkonstbok. Lind (1749; under beschwerer-buch). —
-SÅNG~2. (föga br.) besvärjelsesång. Sen mumlar han fram en besvärjaresång. Ling As. 506 (1833).
