BIPOLÄR bi1pωlä4r l. -æ4r, äfv. BIPOLAR -a4r, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. o. eng. bipolar, fr. bipolaire; se BI-, prefix2]
1) som har två poler. — särsk.
a) fys. inom elektricitetsläran; i sht om motor o. d. C. W. Blomstrand i UVTF 14: 24 (1875). Bipolar induktion (af elektricitet). NF (1877). Generatorer för växelström tillverkas af två hufvudarter: unipolära eller homopolära och bipolära, så kallade, allt efter som hvarje induktiv verksam ledare skär kraftlinier af ständigt samma eller växlande polaritet. Tekn. tidskr. 1898, M. s. 111. Motorn, som är bipolär. Därs. 1902, V. s. 33.
b) fysiol. om nervcell med två utlöpare af hvilka den ena står i förbindelse med en nervtråd. Celler med blott en utlöpare kallas unipolära, med tvänne bipolära, med flere multipolära. NF 5: 873 (1882). Bipolar .. nervcell. Schéele Själsl. 74 (1894).
2) naturv. som förekommer (i samma former o. med samma utbredning) i båda polarhafven (l. vid båda polerna). De bipolära arterna (af alger). G. Andersson i Ymer 1909, s. 138.
