publicerad: 1911
Etymologi
[fsv. biterliker; jfr isl. bitrligr, skarp, hvass, ä. holl. bitterlijk o. t. bitterlich, något bitter]
(numera knappast br.)
1) [jfr holl. bitterlijke pille, t. der apfel hat einen bitterlichen geschmack] (†) något bitter (se d. o. 2). Dalin (1850; angifvet ss. föga br.).
2) [jfr mnt. enen bitterliken strijt] = BITTER, adj. 3, särsk. 3 b. Den stora draken .. låg .. i sin håla .. undangömd för menige mans bitterliga hämndlystnad. Högberg Vred. 1: 30 (1906).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnl.] = BITTER, adj. 4. See .. til tin elskeligha Sons Iesu Christi hårda dödh och bitterligha pino. Handb. 1541, s. C 4 a. Phoibos satt förstummad, och led en bitterlig smärta: / Forskade all medicin, rådfrågade läkares vishet. Tranér Nossis 29 (1821). Tungt och bitterligt var lifvet. Roos Skugg. 215 (1891). — särsk. = BITTER, adj. 4 b. Man hörer een klagheligh röst och bitterligh grååt j högdenne. Jer. 31: 15 (Bib. 1541); jfr BITTER, adj. 2 b ζ. Tå .. (han) honom see fick, brast han til itt bitterligit gråtande. Gallius Likpr. ö. Gotzigerodius A 2 a (1639); jfr BITTER, adj. 2 b ζ. (Jesaja) moste thet tydeligen och ifrigt förkunna, och ther föra bitterlig klagan öfwer. Swedberg Dav. § 24 (1713).
Spoiler title
Spoiler content