BLINDAGE blinda4ʃ, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr dan. o. eng. blindage, af fr. blindage, vbalsbst. till blinder (se BLINDERA, v.1)]
(numera mindre br.) bef. = BLINDERING, sbst.1 1. Fästningar, der man saknar souterrainer och blindager, uti hvilka trupperna kunna vara i säkerhet för fiendens verticaleld. Tavaststjerna o. Ståhl Fortif. 79 (1826). Rogniat Krigsk. 427 (1834). 2 NF (1905).
