BLOTARE blω3tare2, m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
person som blotar l. har för sed att blota. (Ane) var en vitter man och stor blotare. Säve Sturleson Yngl. 31 (1854; isl. blótmaðr). Der ser jag stå, mot vittradt altar lutad, / Den mörke drotten, blotarn med sin knif. Kræmer N. dikt. 29 (1882). Kanslern .. som är blotare och hedning. Strindberg Bjälb. 64 (1909).
