publicerad: 1916
BLUNDA blun3da2, hvard. stundom (i sht i Götal.) blun3a2 (blu`nda Weste), v. -ade. vbalsbst. -AN (knappast br., Lucidor Hel. Ff 4 b (1673)), -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.); jfr BLUND.
Ordformer
Etymologi
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. isl.] hålla ögonen slutna, sluta ögonen o. hålla dem slutna.
a) i eg. anv. Blunda medh öghonen. L. Petri 3 Post. 103 a (1555). Man kan komma een till att blunda, men icke till såffa. RP 7: 444 (1639; ordspr.); jfr Grubb 501 (1665). Notarien .. kom in för Rätten, blunnandes .. med det wänstra ögat. Rääf Ydre 3: 280 (i handl. fr. 1716). Vissa hus .. blundar jag för i förbigåendet, emedan de .. reta till vidriga hågkomster. Törneros Bref 1: 206 (1826). Hallström Sagodr. 153 (1910). — jfr HALF-BLUNDA.
b) mer l. mindre bildl. (jfr 2 b, 3). Et så högt sinne .. / .. kan på then swarta Dödh / Förvthan blundan sij. Lucidor Hel. Ff 4 b (1673). Det slags passiva svärmeri, som .. består deri, att man lägger sig på ryggen och blundar och låter den Högstes kraft öfverskygga sig. Tegnér 5: 430 (1825). Det var skumt derute, var som hvarje hus / blundade med luckorna för sömn till reds. Heidenstam Vallf. 85 (1888). — särsk.: sluta ögonen i döden. Ah Harm! däd kostat har mång' hiältars hiärte-blod! / Mång' Tappra Perser ha här för most ynkli' blunda. Börk Darius 46 (1688).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] om ögonen: vara sluten, sluta sig. Wår' Tunga Ögon blundat. Börk Darius 627 (1688). Tankan hvilar ej, fast ögat blunda vil. Nordenflycht QT 1748—50, s. 87. — särsk.
a) (enst.) sluta sig i döden (jfr 4 b slutet). Ej något öga blundat har, / Som icke tårar fällt i tiden. Bellman 6: 264 (1788).
b) i bild. Nu blundar verldens öga (dvs. solen) / Och Natten från det höga / Till jorden sjunker ned. Stagnelius (SVS) 1: 258 (c. 1815). Herrans öga aldrig blundar. Ps. 1819, 407: 4.
3) [bildl. anv. af 1] icke (vilja) ägna uppmärksamhet åt l. fästa sig vid hvad som försiggår; vanl. med prep. för: icke (vilja) se, vara blind för, sluta ögonen för, icke ägna uppmärksamhet åt, icke taga hänsyn till, icke fästa sig vid, förbise, se bort från, abstrahera från; i sht med afs. på brister, fel, förseelser o. d.: se gm fingrarna med, hafva öfverseende l. öfverse med. Will Mannen hafwa Frijd han uti dylijkt blundar. En saml. öfvers. o. bearb. 32 (1712). De äldre Resande blundade gemenligen för Naturen. Ödmann Str. saml. 1: Föret. 2 (1785). Det onda ser du, för det goda blundar du. Andersson Terentius Phormio 18 (1896). Icke får Anatole France's spirituella framställningssätt komma oss att blunda för hans ödsliga skepticism. C. D. af Wirsén i PT 1905, nr 59 A, s. 3. jfr: (G. II A.) måste .. lijka som blunda och sluta örona til öfwer sådane klagemål. Widekindi Krigsh. 471 (1671). — särsk.
a) i uttr. blunda med l. på ena ögat (för ngt), delvis se gm fingrarna l. öfverse (med ngt). LAH 25: 24 (1867; se under b). GHT 1895, nr 241 B, s. 1.
b) i uttr. blunda med l. på bägge l. båda ögonen (för ngt), fullständigt ignorera (ngt), låtsa som om (ngt) icke alls vore till. Blundning både på ena och begge ögonen. LAH 25: 24 (1867).
4) [jfr motsv. anv. i d.] (mindre br.) slumra (en liten stund), sofva (lätt).
a) i eg. anv. Then som Natten tilförende, intet haar sofwit, .. kan tillåtas at sittia på en Stool i dwala och få lijtet blunda. Hiärne Surbr. 82 (1680). Nästa morgon .. / Sen han fått en smula blunda, / Var han ren helt annorlunda. Runeberg 2: 72 (1848). Jag satt och blundade litet .., sade han under det han mornade sig. Strindberg Göt. r. 103 (1904).
b) bildl. Än bor i Nordens lundar / den höge anden qvar; / han är ej död, han blundar, / hans blund ett sekel var. Tegnér 2: 146 (1818; om K. XII). — särsk. (†): sofva dödens sömn; jfr BLUND 3 b slutet. Bepröfde vän, tin trötta kropp vill blunda, / Han blunda må sin tijd i jordens famn. Rudeen Vitt. 318 (1704). Ingelmann 254 (1827, 1843).
Särskild förbindelse:
BLUNDA TILL 10 4.
1) till 1: sluta ögonen (för en kort stund). Hon måste blunda till för det hisnande välbehaget i denna fantasi. Hallström N. nov. 28 (1912). — bildl. (Kärleken) blundar till för stygga föremål. Hagberg Shaksp. 2: 164 (1847).
2) (mindre br.) till 4: slumra in (för en kort stund). Det kan allt hända, att jag blundar till lite ibland (när pappa läser högt). Edgren Tre kom. 65 (1891). Nästan som han blundade till, började han drömma. Heidenstam Svenskarna 1: 38 (1908).
Spoiler title
Spoiler content