BLUNDER blun4der, sbst.2, r.; best. -n; pl. = (V. F. Palmblad i Läsn. f. bildn. 1: 123(1847), Strindberg), stundom -drar (SD 1899,nr 405, s. 3) ((†) med eng. böjn. -s V. F. Palmblad i Sv. litt.-fören. tidn., Linder Regl. 105(1886) m. fl.).
Etymologi
[af eng. blunder, trol. afl. till stammen i BLUND]
förbiseende, misstag, fel, inadvertens. Begå en blunder. V. F. Palmblad i Sv. litt.-fören. tidn. 1837, sp. 245. Grammatikaliska blunders, som min icke klassiska bildning föranledt. Wingård Minnen 2: 67(1846). De gröfsta blunder mot logik. Strindberg Hafsb. 59(1890). De professionella sakkunnige ha nu på sistone gjort sig skyldige till .. många blundrar. SD 1899, nr 405, s. 3.— jfr DUNDER-BLUNDER.
