BORTBLEKNA bor3t~ble2kna, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
blekna mer o. mer, blekna starkt, blekna bort. En Roos, / Som wissnar, faller af, bort bleknar. Lucidor (SVS) 235 (1672). Maria .. / Bortbleknad i sitt dok, med hvita kinder, gråter (på Golgata). Bellman Skr. Ny saml. 1: 150 (c. 1760). Mässlingen var mäst bortbleknad och fjällades starkt. VetAH 1766, s. 77. Så bortbleknade de (af den nedgående solen belysta alptopparna) alla, den ena efter den andra. Nicander Minnen 1: 225 (1831). — särsk.
a) gm att mer o. mer blekna småningom blifva osynlig. Det var en skön morgon. Stjernorna hade bortbleknat, men vid synkretsens rand stridde ännu ljus och mörker. PoetK 1817, 2: 43. Hallström Thanatos 14 (1900).
b) mer l. mindre bildl.: blifva mattare för den inre blicken, småningom försvinna ur minnet l. medvetandet. De dermed förknippade historiska omständigheter ha bortbleknat. Geijer Häfd. 456 (1825). Naturens upplifvande föremål, undanryckta mitt öga, bortblekna småningom äfven för min inbillning. Leopold (1826) i Tegnérs ppr 263. Sundblad G. bruk 74 (1881).
c) (†) aflida. (T.) Er ist erblichen, (sv.) han är bortbleknad. Lind (1749; under erbleichen).
