publicerad: 1924
BUCKLA buk3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
1) motsv. BUCKLA, sbst. 1: förse med bucklor, åstadkomma buckla l. bucklor i (ett föremål med jämn yta); äfv. refl. l. (mera sällan) dep.: få buckla l. bucklor, blifva bucklig. Små lätta, skrumpna, gulaktiga eller bleka (hamp-)frön, som lätt bucklas, kunna alldeles icke begagnas till utsäde. Alm(Sthm) 1832, s. 41. — särsk.
a) motsv. BUCKLA, sbst. 1 b. Vid pressningen på kant måste noga tillses, att tunt jern icke bucklar sig eller uppstukas. TT 1882, s. 47. SD(L) 1897, nr 229, s. 3. — särsk. i p. pf. ss. adj.: bucklig. UtsädT 1893, s. 62. Bucklade bleckmått. Zilliacus Hågk. 120 (1899).
b) motsv. BUCKLA, sbst. 1 c; bl. i fråga om ngt styft (stärkt) tyg. Och så tog hon ett hvitt kläde, bucklade det och band det i flickans hår som bindel. Norlind Hell 1: 119 (1912).
2) motsv. BUCKLA, sbst. 3; särsk. refl., om hår: lägga sig i bucklor, ringla sig. Naumann GranskKrön. 187 (1872). Håret bucklade sig öfver pannan. Edgren Lifv. 1: 241 (1883). Snoilsky 4: 72 (1887).
BUCKLA TILL10 4. Lewenhaupt Reddy 70 (1907). En ofantlig våg .. träffade på ångaren ”Brandenburg” och bucklade till utsiktskorgen (av plåt) på masten, 50 fot över vattenytan. Kræmer Resa 82 (1913). jfr TILLBUCKLA.
Spoiler title
Spoiler content