BURLESK burläs4k, adj. o. sbst. r.; ss. adj. -are. adv. -T; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrifvet burlesque)
Etymologi
[af fr. burlesque, af it. burlesco, af burla, skämt, gyckel, upptåg, samhörigt med it. borra, ull, stopphår, af senlat. burra (se BURR, sbst.1)]
I. adj.: som är groft l. öfverdrifvet löjlig l. groft skämtsam (inför en uppfattning som är l. vill vara förfinad), narraktig, putslustig; ngn gg öfvergående i bet.: grotesk; i sht om en litterär genre (se II) samt om typer, figurer, uttryck osv. som tillhöra denna; jfr FJOLLIG 2. Den burleska genren, stilen. (Tilas) lyckas bäst i det som är Burlesquet. JGOxenstierna Dagb. 39(1769). Burlesqua façoner. GJEhrensvärd Dagb. 1: 106(1776). Ett något ovanligt och burleskt sätt att jaga björnar (med trägaffel). Börjesson C12 5(1858). Den ene är sentimental / .. Den andre är munter och lustig / och bondsk och groft burlesk. Fröding Guit. 6(1891). — jfr KOMISK-, TRAGIKO-BURLESK.
II. sbst.: litterärt verk l. scenisk framställning l. dyl. som har burlesk karaktär; särsk. om diktverk tillhörande en i sht på 1600-talet blomstrande litterär diktart som parodierar den högre diktningen. Kling Spect. T 2 a(1735). Paradoxer äro för det goda Vettet, hvad Burlesquen är för den goda Smaken. Kellgren 3: 222(1793). Leopold 5: 61(1801). De Falstaffska scenerna .. Dessa den stora skaldens geniala burlesker. Hagberg Shaksp. 3: 397(1848).
