CENOTAFIUM se1nota4fium l. -å- l. -ω-, l. —302 (senotáfiumm Dalin), äfv. KENOTAFIUM (Ant. tidskr., Turistfören. resehandb.) ke1-, n.; best. -iet; pl. -ier; l. CENOTAF (Gumælius, Schulthess(1885)) se1-nota4f l. -å- l. -ω- l. KENOTAF ke1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. cenotaphium, kenotaphion, eng. cenotaph, fr. cénotaphe; af lat. cenotaphium, gr. κενοτάφιον, af κενός, tom, o. τάφος, begrafning, graf, grafvård]
eg.: tom graf; minnesvård upprest åt en afliden på en plats där hans jordiska kvarlefvor ej finnas. Gumælius Passow(1841, under κενοτάφιον). (Kiviks-) monumentet är påtagligt uppfördt till minne af en enskilt händelse: en strid, en seger och ett segertåg, som det genom figurskrift, tecknad på segrarens sarkofag eller kenotaph vill föreviga. Nilsson Ur. 2: 11(1862). K. Sidenbladh i Ant. tidskr. 2: 200(1869). NF(1878). Johan III:s kenotafium, domkyrkans (i Uppsala) förnämsta konstverk. F. Schenström i Turistfören. resehandb. 3: 72(1898).
