CESAREOPAPISM se1sare1opapis4m l. -å- l. -ω-, äfv. 100104, äfv. sesa1reω- l. -reo- l. -reå-, äfv. CÄSAREOPAPISM sä1sa- osv., r.; best. -en.
Ordformer
(cæsaropapism Björnström Hagenbach)
Etymologi
[jfr t. cäsareopapismus, af nylat. cæsareopapismus, af lat. cæsareus, adj. till Cæsar (se CESAR), o. nylat. papismus (se PAPISM)]
kyrkohist. eg. det förhållandet att kejsaren i det bysantinska kejsardömet äfv. var påfve, dvs. enväldig härskare (med gudomlig rätt) öfver sitt lands religiösa förhållanden; allmännare om den kyrkoförfattning l. kyrkostyrelse l. åskådning enl. hvilken kyrkan är (betraktas ss.) en statsinstitution o. statsöfverhufvudet tillerkänner sig den lagstiftande makten öfver densamma. Björnström Hagenbach 1: 291 (1871, 1883). NF (1878). Därs. 9: 334 (1885). Anm. Ngn gg förekommer i sv. i liknande anv. ordet cesareopapat. NF (1878).
