KURARE kura3re2 l. kɯ-, l. 040, n.; best. -et; pl. (om olika slag av giftet) -n.
Ordformer
(äv. skrivet c-. kurara (c-) 1829—1863. kurare (c-) c. 1870 osv.)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. curare; ytterst från ett sydamerikanskt indianspr.]
farm. benämning på vissa gifter som användas av sydamerikanska indianstammar ss. pilgift o. härstamma från arter av växtsläktet Strychnos Lin. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 216. Muskelnervernas förlamning med curare. Hammarsten FysiolK 357(1883). NoK 114: 63(1932).
Ssgr: KURARE-FÖRGIFTAD, p. adj. Kurareförgiftade pilar. KemT 1910, s. 138. —
