[sv. dial. dål(i)måns (Uppl., Norrl.), dålogmåns (Finl.). Senare ssgsleden är mansnamnet Måns; den förra är urspr. fsv. dol, dåsig, slö (se DOLL), resp. dess afledn., sv. dial. dålog (Finl.; se DÅLIG II). Jfr Hjelmqvist Förnamn 173(1903)]
(hvard., bygdemålsfärgadt) trög, försoffad l. drumlig l. dum person; stundom: en som det ingenting är med, odåga, stackare, ”kräk”. Tygler (är) icke .. någon dålmåns. Envallsson Hofsl. 14(1786). Fega och rädda dålmånsar. Böttiger 3: 37(1843, 1858; yttradt af en bonde). Detta här är en klok herre .. och ingen dålmåns, han begriper nog. Wetterbergh IX. 2: 9 (1873).
SAOB
