DEDUKTIV ded1ukti4v l. de1-, sällan -dɯ-, stundom äfv. 30~2 l. 40~1, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. deductiv, eng. deductive, fr. déductif, af lat. deductivus, till deducere (se DEDUCERA)]
log. motsv. DEDUCERA 3: som går från grund till följd, från det allmänna till det enskilda, progressiv, syntetisk; motsatt INDUKTIV. Ribbing Log. 39 (1870, 1879). Då deras (dvs. de skotska teologernas på 1700-talet) metod .. var helt och hållet deduktiv, var allt hvad de hade att göra att tillse, att intet misstag smöge sig in emellan premisserna och slutsatserna. Ålund Buckle Civil. hist. 2: 261 (1872). På 1700-talet (skrefs) en bok om svensk rättstafning i Euklides strängt deduktiva form med utgångspunkter i definitioner och med hänvisningar vid hvarje nytt bevis till de satser, hvarpå det grundades. Beckman Log. 70 (1902).
