DEFEKTIV def1äkti4v l. de1-, äfv. 30~2 l. 40~1 (defecti´v Weste), sbst., n.; best. -et; pl. -er l. =. Anm. I ä. tid förekom ordet o. förekommer ännu ngn gg i den lat. formen defectivum, pl. defectiva.
Etymologi
[jfr eng. defective; af lat. defectivum (näml. nomen, verbum o. d.); se DEFEKTIV, adj.]
(föga br.) språkv. böjligt ord som saknar en l. flera af de normala böjningsformerna; jfr DEFEKT, adj. 1 b. Weste (1807). De verber, som sakna någon viss Modus, Tempus, Nummer eller Person, kallas Defektiver. Enberg Sv. spr. 145 (1836). 2 NF (1906).
