DEKLAMATÖR dek1lamatö4r l. de1-, l. -œ4r, äfv. 01— (declamatö´r Weste), m.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[af fr. déclamateur, af lat. declamator (se DEKLAMATOR)]
person som deklamerar l. brukar deklamera l. ägnat sig åt konsten att deklamera; jfr DEKLAMATOR. — särsk.
1) motsv. DEKLAMERA 1: orator, retor, talare; nästan bl. med klandrande bibet. (jfr DEKLAMERA 2): yrkestalare; frasmakare. Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne — varit mera förskämde: skulle Declamatören utropa. Kellgren 3: 289 (1790). Seneca — som hörer .. til declamatörernas och sophisternas class. Höijer 3: 377 (c. 1810). Grubbe Est. ordl. (c. 1840). Kossuth (d. y.) är visserligen en politisk deklamatör blott, men namnet har dock klang i Ungern. A. Jensen i GHT 1897, nr 288 D, s. 2.
