SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1908  
DEKLAMATORIUM dek1lamatω3rium2 l. de1-, l. 100400, äfv. 01—, n.; best. -iet; pl. -ier.
Etymologi
[jfr t. deklamatorium (i bet. 1 o. 4), eg. sannol. n. af lat. declamatorius (se DEKLAMATORISK); jfr 3 nedan]
1) (föga br.) konstnärlig(t) föredrag l. föreläsning; äfv.: öfning i att hålla tal l. föredrag; jfr DEKLAMERA 1 o. 3. Andersson Frem. ord (1845, 1857). G. Dalin (1871). NF 3: 1010 (1879).
2) (föga br.) (skrifven l. tryckt) samling af deklamationsstycken. Deklamatorium. Femtio allvarsamma och skämtsamma berättelser på vers och prosa passande till föredragning i sällskapskretsar. Trefnadens källa 121 (1860; öfverskrift). 2 NF (1906).
3) [bet. sannol. uppkommen i anslutning till AUDITORIUM i bet. ’hörsal'] (enst.) ställe l. plats där deklamationer (se d. o. 3) äga rum. Nu .. lefver (Svenska) akad(emien) uteslutande på .. prisskrifterna, och är endast ett declamatorium för andras arbeten. Tegnér Bref t. Wingård 50 (1836).
4) mus. komposition bestående af deklamation (se d. o. 3) beledsagad af musikackompanjemang; melodram; äfv. om texten l. musiken hvar för sig. SP 1830, nr 90, s. 3. Det deklamatorium af Talis Qualis, kalladt ”Explosionen å Loudden”, hvilket hr Torsslow reciterade. SvT 1852, nr 34, s. 2. Lidners dikt ”Spastaras död”, behandlad såsom deklamatorium, med orkester och kör. Bauck 1 Mus. hist. 300 (1862). För konsertbruk skref .. Schumann sina deklamatorier. NF 10: 1316 (1886). A. Lindgren hos Valentin Musikh. 1: 154 (1900).
Spoiler title
Spoiler content