DEPENSIV dep1aŋsi4v l. de1-, ngn gg -äns- l. -ens-, i sydligaste Sv. stundom de4paŋ~si1v l. -pän~ l. -pen~, adj.; adv. -T.
Etymologi
[af fr. dépensif, afledning af dépenser (se DEPENSERA)]
1) [jfr motsv. anv. i fr.] som kostar mycket, kostsam, dyrbar, dyr; vanl. med bibegrepp af att utgiften l. kostnaden är allt för stor l. onödig l. stöter på slöseri. En osläckelig lystnad efter depensiva nöjen och tidsfördrif. SP 1780, s. 810. Depensiv var åtminstone icke min tids lux. Ödmann Hågk. 78 (1801). Det behöfver .. ej bli så särdeles depensivt. Smith Båtsegl.-ordb. 91 (1899).
2) (föga br.) som gör stora utgifter, som ej knusslar l. håller på slantarna. C. G. Wrangel (var) .. mycket rik och depensif; men inkomsterne öfvergingo dock altid utgifterna. G. Bonde (c. 1750) hos Loenbom Hist. märkv. 4: 74.
