SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1914  
DIMORFISM di1morfis4m l. dim1- (dimårrfi´ssm Dalin), r. (m. Dalin (1850)); best. -en.
Ordformer
(dimorphismus G. Dalin (1871; jämte -rfism))
Etymologi
[jfr t. dimorphismus, eng. dimorphism, fr. dimorphisme, äfvensom AMORFISM, ISO-, POLYMORFISM m. fl.]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara dimorf; jfr DIMORFI.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] kem. o. miner. = DIMORFI 1. Berzelius Årsber. t. VetA 1838, s. 76. A. Sjögren Min. 43 (1865, 1874). 2 NF (1906).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] biol. motsv. DIMORF 2; jfr DIMORFI 2. T. M. Fries i Bot. notiser 1866, s. 27. Många skinnbaggars uppträdande i bevingadt eller vinglöst tillstånd bör sannolikt betraktas såsom ett fall af dimorfism. Selling Darwin Art. uppkomst 38 (1871). Emellan de båda könen råder (inom djurriket) ofta en större eller mindre olikhet, dimorfism (skarpast utpräglad hos parasitkrustaceerna). Almquist Torin Zool. 267 (1874, 1878). Till de kännetecken, som utmärka sl(äktet) Pinus(,) .. hör den starka dimorfismen (gestaltolikheten) mellan skotten. Lindman Nord. flora 3: 378 (1905). — jfr KÖNS-, SÄSONG-DIMORFISM m. fl.
Spoiler title
Spoiler content