SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1914  
DIMPA dim3pa2 (di`mpa Weste), v. -er dim4-per, damp dam4p, dumpo dum32, dumpit dum3-pit2, dumpen dum3pen2 (p. pf. torde dock så godt som aldrig brukas o. upptages ofta ej af grammatik- o. ordboksförf., så t. ex. ej af Sahlstedt (1773), Dalin (1850), Schiller Sv. spr. 193 (1859), SAOL 1900; SAOL 1874—89 betecknar formen ss. ”nästan obr.”) ((†) -ade Björner Fridth. 25 (1737); dimpit (sup.) S. Brelin (1824) i Sv. mem. o. bref 1: 62). vbalsbst. -ANDE; jfr -DIMP.
Etymologi
[jfr sv. dial. dimpa, dempa (Häls., Smål., Skåne), dämpa (Häls., Hall.), falla handlöst, hastigt o. tungt, ä. d. dempæ, falla, äfvensom med annat afljudsstadium sv. dial. dumpa, dompa, falla tungt ned, bulta, gå tungt, dansa tungt o. klumpigt, d. dumpe, dimpa, nor. dumpa, dimpa, isl. dumpa, stöta, slå (på axeln), nt. dumpen, slå, stöta, meng. dump(e), falla häftigt, eng. (i sht i Amerika) dump, vräka i en hög l. hop, slänga ner (jfr DUMPA, kasta ett öfverskott af producerade varor till underpris in på främmande marknad m. m.); jfr Tamm samt Falk o. Torp Etym. wb. (under dump I)]
(i sht hvard.; jfr anm. nedan) plötsligt, handlöst o. tungt falla l. störta till marken l. falla l. ramla l. dunsa ned l. omkull l. öfverända; falla pladask, ramla l. ’åka' i backen, helt oförtänkt stupa omkull; mest om människa l. (större) djur (som faller som ett liflöst ting, en död klump l. massa, en mjölsäck o. d.). Arvidi 63 (1651). Spegel Gl. (1712; angifvet ss. brukadt i Smål.). Se så — nu damp han knall och fall. Lenngren 322 (1793; om en som hängt sig o. för hvars tyngd repet sedan brister). En orrhöna damp för hans skott. Törneros Bref 1: 146 (1825). Åt enhvar (af fienderna) som kom / Gafs höger-om och venster-om, så att han damp tvertom. Runeberg 2: 54 (1846). Rydberg Faust 105 (1876, 1878). Om du får fara först (utför skidbacken), så dimper du igen och förstör knixen bara. Hülphers Ångermanl. 190 (1900). Min kamel hade icke gått och balanserat många steg i den hala leran förrän hon damp. Hedin Öfver land t. Indien 1: 483 (1910). — särsk.
a) med (hufvudbetonadt) adverbial som betecknar rörelsens riktning l. mål; särsk. i sådana uttr. som dimpa i backen, i golfvet, till marken, till jorden o. d. Dalin Vitt. II. 6: 114 (1740). Gåssen damp i backen som en säck. Sahlstedt (1773). Conterfejaren damp i golfvet. Bellman 5: 178 (1781). Genom brädets vippande dimper Råttan i vatnet. J. Fischerström i Alm. (Ld) 1789, s. 41. Han söp så at han damp under bordet. Weste (1807). Kämpen i stoftet damp. Wallenberg Hom. Il. 1: 105 (1814). Plötsligt snafvande då, han damp framstupa på golfvet. H. Järta i Allm. journ. 1820, nr 252, s. 6. Jag (satte) piken emot (björnen) .. och rände den genom kroppen så han damp till jorden som en gråsten. Blanche Engelbr. 3 (1846). ”Här kommer jag som en dager” — sa' käringen, damp i norshåfven. Holmström Sa' han 44 (1876, 1880); jfr DAGER 1 c. Då de väldiga foglarne midt i den snabba flygten träffades af skottet och dumpo till marken. Wetterhoff Fr. skog o. sjö 2: 186 (1887; om trappar). Tänk nu .. / .. hur ofta också man (om natten) kastar ur fönstren / spruckna och söndriga kärl, och hur häftigt de dimpa i gatan. Lagerlöf Juvenalis 40 (1893, 1896). Denne kyrkängel (som lossnat från predikstolen) dråsade neder af sitt rum och damp i hufvudet på en käring, som .. satt därunder. Sällberg Långvedsbr. 45 (1894). — bildl. (jfr b). (Har du icke undseende med din nästas svagheter), så låter (Gud) .. dig falla och dimpa i träcken. Borg Luther 1: 495 (1753). jfr: Hwar ästu sielf-klok kommen frå, / at tu af ingen lära må? / Ja sant, du äst af Himmelsk stamm, / män heelt i otijd kommen fram. / At du så brott (hit) til Jorden damp, / til hierna fick en mosze-swamp. Columbus Bibl. v. F 3 a (1674).
b) bildl. (jfr a slutet). Lät honom .. / Från Pindus dimpa ..! Bellman 5: 168 (senast 1785). Andra klassens nordstjärnor .. ha dumpit bl. a. på överdirektör P. och överingenjör B. Soc.-dem. 1907, nr 130 A, s. 2.
Anm. Beträffande uppfattningen i ngt ä. tid af ordets bruklighetssfär o. användbarhet kan jämföras: Öfvers(ättaren)s förkärlek för vissa ord: t. ex. dimpa — ett fult verbum som endast, i komisk eller gäckande mening, användes i vissa landsorter. Sv. lit.-tidn. 1816, sp. 141, samt uppgiften hos Dalin (1850) att ordet brukas ”endast i fam. o. skämtsam stil”. Fortfarande tillhör ordet i öfvervägande grad hvardagsspråket o. får, särsk. då det användes om person, alltjämt gärna en skämtsam l. gäckande biton, ngt som i lika mån gäller om nedan anf. särskilda förb.
Särskilda förbindelser:
DIMPA AF10 4, äfv. UTAF04. plötsligt, handlöst o. tungt falla af (ngt hvarpå man sitter). (Två af de anfallande ryttarna) slogh han hwardera een Öhrfiel så dhe dumpe aff Hästen, och blefwe döde. Rel. cur. 366 (1682). Ja damp utåf min gren / I vatne just pladask. Envallsson Sven o. Maja 33 (1789). Reumatism! Nå, tyckte jag inte hon damp af hästen som en skurtrasa. Cavallin Kipling Gadsby 14 (1897).
Anm. Mången gg uttalas af, då det följer efter dimpa, obetonadt ss. ren prep.
DIMPA I10 4, äfv. UTI04. ramla i, plumsa i. Tror du att en så pass stor flicka ej kan gå på en sjöstrand utan att dimpa uti? Knorring Förhoppn. 1: 3 (1843).
DIMPA IGENOM10 040 l. 032, äfv. GENOM40 l. 32. (föga br.) falla igenom (ngt); plumsa i. Isen är svag och en liten pojke .. damp igenom. Wetterbergh Fyra sign. 8 (1843).
DIMPA IN10 4. (tillfällig förb.) plötsligt, helt burdus o. oförmodadt kasta l. slunga sig in (i ett samtal l. en debatt o. d.). Akademiadjunkten .. damp in i Nationens rådplägningar. Fries 2 Linné 2: 298 (cit. fr. 1770?).
DIMPA NED l. NER10 4, sällan NEDER40. — jfr NEDDIMPA(NDE).
1) plötsligt, handlöst o. tungt falla l. störta ned (från en högre belägen plats); stundom: plötsligt osv. falla l. störta omkull (på stället). Bland (dvs. ibland) dimper hängkoijen nehr. Decker (c. 1700) hos Oxe Vitt. 50. Med största nesos blygd han ned af himlen damp. Kolmodin Qv.-sp. 1: 68 (1732; om Lucifer). Re'n ur mund / Dimper pipan neder, och John Blund / Kommer. Wallin Vitt. 1: 392 (c. 1805). Jag (tyckte mig höra) att något med en förfärlig duns damp ned mellan (kvarn-)hjulen. Almqvist Skälln. 47 (1838). Flocken lyfter (vid skottet) med ett bedöfvande sus; två orrar dimpa ned utan en rörelse och begrafvas i drifvan. Skogvaktaren 1891, s. 62. När jag fick höra att du är ståthållare, trodde jag rent jag skulle dimpa död ner af bara glädje. Lidforss DQ 2: 597 (1892). Precis som (dvs. som om) vi hade dumpit ner ifrån himla. Cavallin Kipling Kung 41 (1897). (Karlen som skulle flyga) for .. upp ett stycke, men sedan damp han ned, så att det skvatt i honom. Sundén Allmogelifvet i en vg.-s:n 98 (1903). — i ordspr. Han dimper inte ned, som lägst ligger. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. oeg. o. bildl.
a) (mera tillfälligt) om ljud l. ton: plötsligt o. häftigt höras ofvanifrån. (Hunden) såg på (jägaren) .. med en lång blick men sade ingenting. I stället damp ett sträft skratt ned ur luften, det var en skata som kom seglande. Forsslund Djur 9 (1900).
b) plötsligt störta ned från en intagen hög ståndpunkt l. (samhälls)ställning o. d. l. från de ’högre rymder' där man dväljes. Så länge utan mått det nya Herrskap sväfvar, / Och tror med lånad glans förblinda verldens syn, / Til des ifrån sin höjd det dimper ner i dyn. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 312 (1773, 1797). Leopold 2: 171 (1815). (Sancho Panzas) tal .. damp (då han ville tala lärdt, alltid till sist) ned från hans enfaldighets höjd i hans okunnighets afgrund. Lidforss DQ 2: 124 (1892). Jag vill komma mig upp, jag, .. och jag ville dra upp Halfvorson med, men han dimper alltid ned för mig igen. Lagerlöf Länkar 13 (1894).
2) hastigt (tungt o. ovigt) slunga l. kasta l. sänka sig ned; vårdslöst låta sig falla ned (på ngt). Efter detta inlägg i familjerådet damp en tjock, lunsig .. pojkfigur .. ned ur trädet. Hedenstierna Fru W. 9 (1890). Genast de kommo in, dumpo de ned som ett par maltsäckar på (vigsel-) pallarna. H. Anderson i Läsn. f. hem. 1902, 2: 12. Synbarligen tycker han emellertid, att vistelsen uppe i luften är allt för riskabel och dimper för den skull ner igen. Ericson Fågelkås. 1: 161 (1906; om ängsknarren).
3) för att beteckna att ngn l. ngt plötsligt o. oförvarandes uppenbarar sig l. ’slår ned' l. ett tu tre befinner sig ngnstädes (rakt som om han l. det fallit ned från himlen). En abbé Coignard, .. som dimper ned en vacker dag på källaren Drottning Gåsfot. Lidforss Anatole France 16 (1904). (Jag) Kommer just inflyttande till sta'n igen, och så dimper det ner på mitt frukostbord — en biljett, från Hetty, .. där hon ber att få — — eklatera, sin förlofning. Ullman En flickas ära 210 (1909). Hellström Kring en kvinna 38 (1914). — jfr: (Doktorsdiplomet torde) dimpa ned i hans ficka. Weise 1: 43 (1769).
DIMPA OMKULL l. IKULL10 04 l. KULL4. hastigt, handlöst o. tungt falla l. ramla l. störta omkull. Rä som (dvs. rätt som) de stoge så dumpe de kull. Tidfördrijf A 3 a (c. 1695). När som klotet käglorna råkar, / Dimper kägelkungen kull. Bellman 1: 58 (1766). Aj! Jensen damp i kull, och Trundman föll bre've'! Därs. 132 (1770). I går afton råkade en äldre man .. törna i hop med elektriska spårvagnen vid Adolf Fredriks torg, med den påföljd att han damp omkull. VL 1904, nr 245, s. 2. Med ett vrålande damp han omkull. Lagerlöf Hom. Od. 221 (1908; om tiggaren Iros, då han träffades af Ulysses' näfve). — bildl.: hastigt l. med ens falla från sin höjd; störta samman. At mitt skräckliga Nampn, och mitt gudomliga wälde, / Icke så platt må dimpa omkull och blifwa förachtat. Lindschöld Gen. C 1 a (1669; yttradt af krigsguden).
DIMPA UR10 4. (tillfällig förb.) plötsligt (’hastigt o. lustigt') ramla l. komma ut ur (fortskaffningsmedel l. dyl. hvari man befinner sig). Tunnan (hvari vi hissats ned i Falu grufva) sig vände; / Men hur hon vände sig, / Redliga frände, / Så damp jag ur (o. hamnade) hos dig. Bellman 6: 338 (1790).
DIMPA UTFÖR10 40, äfv. 3~2, stundom 04, l. (bl. ss. adv.) UTFÖRE400, äfv. 3~20 l. 032. (tillfällig förb.) hastigt, handlöst o. tungt falla l. ramla l. störta utför (en brant l. ett stup o. d.). Man kan lätt dimpa utföre ner i viken. Björn De okände 71 (1791).
DIMPA ÖFVERÄNDA10 1032.
1) hastigt, handlöst o. tungt falla l. ramla l. störta öfverända. Jag dimper öfver ända. Bellman 4: 43 (1791).
2) hastigt l. plötsligt slunga l. kasta sig omkull; handlöst låta sig falla till marken. Knapt var hon inkommen i pörtet innan hon damp öfverända och böriade kräla som de andra (väckta). E. Lencquist (c. 1778) i Fin. kyrkoh. samf. prot. 5: 117.
Spoiler title