DIREKTIV dir1äkti4v l. di1-, äfv. -ek-, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[efter t. direktive, f., riktning, rättesnöre, förhållningsregel, möjl. en ellips af t. direktivnorm, af direktiv, adj., af mlat. directivus, afl. af lat. dirigere (se DIRIGERA). Ordets neutrala genus i sv. beror sannol. på anslutning till sådana ord som REGULATIV, MOTIV]
i allmänna drag hållen anvisning huru ngn i ett visst fall bör förfara; kan ofta återgifvas med: riktlinje, ledtråd, rättesnöre; särsk. (o. i sv. tidigast) mil. o. då vanl. motsatt ORDER. NF (1880). Befallningar eller order för högre truppförband (meddela) endast de allmänna synpunkterna och de deraf härflytande anordningarna i stort, samt antaga oftast formen af direktiv eller dispositioner, medan befallningarna för lägre truppförband lemna mera detaljerade föreskrifter. Tingsten Anv. takt. 127 (1887). Af det som man från liberal ståndpunkt hoppades på beträffande direktiver för den ryska förvaltningens och politikens framtid, innehåller (krönings-)manifestet ej ett ord. GHT 1896, nr 123 A, s. 2. Nordensvan Moltke 1: 637 (1897). Med kronprinsen .. underhöllo (Sv:s kommissarier i Norge 1814) .. täta förbindelser och mottogo af honom ständiga direktiv. S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 197 (1909). — i utvidgad anv.: ledande tanke, allmän norm. Det råder mellan Sveriges konung och folk ett fördragsförhållande, som ursprungligen skrefs i ömsesidigt utväxlade eder, och som alltjämt ligger som ett moraliskt direktiv till grund för bådas samverkan. VL 1907, nr 287, s. 2. Själfva direktivet för hela kulturrörelsen. Norström Masskultur 57 (1910).
