publicerad: 1918
DITÅT di4tåt l. (i bet. 4 o. närstående fall under 3 c oftast) ditå4t, sällan di3t~å2t (dit åt (i bet. 4) Weste (med senare ordet framhäfdt ss. betonadt), di´tåt o. (i bet. 4) ditå´t Dalin (1850). — ∪ i vers Bellman 3: 171 (1769, 1790), ∪ — Nicander 1: 203 (c. 1830), Runeberg 2: 46 (1848)), adv. (intill början af 1700-talet nästan alltid, sedan alltmera sällan, skrifvet ss. två ord. — Se för öfr. under DIT)
Anm. 1:o. Till ordets grammatiskt-syntaktiska funktion tages icke hänsyn vid uppdelningen; se därom den inledande anm. under DIT. 2:o. Med afs. på brukligheten af ordets determinativa anv. gäller i hufvudsak det som sagts i anm. till DIT A III. Förb. ditåt dit har dock icke samma stötande karaktär som dit dit o. undvikes därför ej.
1) (numera knappast br.) till l. mot det stället l. målet, = DIT (B) I 1. Han gick vp til Beth-El, och widh han war på wäghen tijt åt, komo små piltar vthaff stadhen och begabbadhe honom. 2 Kon. 2: 23 (Bib 1541). Oxenst. brefv. 11: 3 (1611). Jag har än intet varit i Leipzig, men jag skall snart resa dit åt. Möller (1782; under dahin). — (†) Til hans Junker jagh fijker fort (dvs. skyndar åstad), / Kan skee j gå och tijt åth bort? Brasck Förl. son. E 1 a (1645).
2) (†) motsv. DIT (B) I 2, vid verbet höra o. d. (Skalden hade sett) åtskilligt af vårt land och dess befolkning och dymedels förvärfvat sig en betydlig kännedom om det innersta af de omständigheter, hvilka höra ditåt. Cygnæus 3: 178 (1837).
3) motsv. DIT (B) I 1: åt det där hållet l. i den där riktningen (motsatt HITÅT); åt det förut nämnda l. åsyftade hållet, i den förut nämnda l. åsyftade riktningen; åt det hållet, i den riktningen; åt hvilket håll, i hvilken riktning. (Celadon) gick på een ort och sågh till, om .. (Stratonice) skulle maka sig dijt åth. U. Hiärne Vitt. 48 (1668). (Vid vändning ’höger om' vänder man sig) så mycket at man wänder Bröstet dijt åth, som högre Sijdan wijste förr än man wände sigh. Söderman Ex.-book 9 (1679). Titta dit åt, dit åt strand. Bellman 3: 171 (1769, 1790). Officerare, Under-Officerare och Corporaler hafva vid första Commando-ordet at vända sig ditåt deras afdelningar äro. Examen förestäld i fr. o. sv. 1: 47 (1791). (Det föll mig in), att jag kunde begifva mig till sjöss, ditåt Skeppar Baggfot varit. Cederborgh OT 1: 26 (1810). Dignar du på ärans stråt, / Stor sak! du ville dock ditåt. Nicander 1: 203 (c. 1830). Jag väntade .., att det skulle gå så der ditåt; jag väntade att det skulle gå olyckligt. Wetterbergh Penning. o. arb. 592 (1847). Hon såg engång ditåt, der striden brann. Runeberg 2: 46 (1848). PT 1911, nr 264 A, s. 3. — särsk.
a) i förb. med ett föreg. hitåt, se under d. o.
b) i öfverförd anv., i förb. luta ditåt, särsk. i uttr. ditåt lutar det, se under LUTA, v.; jfr språkprof under DIT HÄN 1, DIT UT 1.
c) motsv. DIT I 1 g, i fråga om afsikt, tanke, yttrande o. d.; särsk. vid verben syfta (i bet.: göra l. innebära antydningar, antydningsvis uttala sig, numera mindre br.), peka (i öfverförd anv.). Det är ett och annat som pekar ditåt. Denna mening har Herr Mairan uti Paris synts vara benägen före och salig Celsius syftade äfven ditåt. Höpken 1: 223 (1745). Ditåt låg .. (Arvid Horns) åtrå, att nationen skulle tro sig hafva honom ensamt att tacka för sin frihet. HSH 7: 281 (c. 1750). Älskade tyder du så min mening? Jag har väl ej påstått / Något, som syftar ditåt. Runeberg (1827) i Förh. o. upps. 24: 88. Att sätta på Migneul en fråga ditåt .. det vore att mot mig hetsa lejon. Almqvist Am. H. 2: 26 (1840). Nämn ej ett ord ditåt! Wennerberg 2: 4 (1848, 1882). Själf har jag .. aldrig tänkt ditåt. Snoilsky (1888) hos Warburg Snoilsky 427. Det föll mig icke in en tanke ditåt. Hallström Skepn. 300 (1910).
d) i förb. med ord som icke direkt uttrycker ngn rörelse l. ngt inriktande. Southam ligger ditåt. Hagberg Shaksp. 5: 109 (1848). Södra sidoskeppet saknar ingång från vester, men det har ditåt ett spetsbågigt fönster Brunius Gotl. konsth. 2: 382 (1865).
4) ungefär på det sättet, sådant, dylikt; approximativt, tillnärmelsevis (om substantivisk anv. se b).
a) i fråga om tillstånd, beskaffenhet, förhållande o. d. som man ej kan l. ej vill yttra sig exakt l. bestämdt om: i den vägen, i den stilen, (ungefär) på det sättet.
α) i förb. något l. någonting ditåt, ingenting (l. intet) ditåt. (Trädet Liriodendron) kallas af Ängelsmän Old womans smock, d. ä. en gammal kärings lintyg; emedan löfven hafva utseende något dit åt. Kalm Resa 2: 323 (1756). Lisette. Men om det är en bedragare? Sophie. Jag kan intet tänka så illa. .. Lisette. Det måtte dock vara något dit åt. Kexél 1: 298 (1790). Det är aldeles intet dit åt. Weste (1807). Italienarne .. hålla sina sköna vakna hela nätterna med ömma sånger. Låtom oss göra någonting ditåt. Crusenstolpe Mor. 2: 189 (1840). Jag hör ni verkligen är handelsexpedit eller någonting ditåt. Sturzen-Becker 2: 69 (1842, 1861). Aldrig har jag .. tänkt eller sagt någonting ditåt. Palmblad Norige Bih. 58 (1847); jfr 3 c. Jag har värkligen hört nämnas någonting ditåt. Andersson Terentius Phormio 22 (1896); jfr 3 c. jfr: S. eller något annat namn ditåt. Dalin (1850).
β) (numera föga br.) i annan anv.; i sht ss. predikativ vid vara. Ditåt är det ock med Henrika. Almqvist Amor. 117 (1839). En man .., på hvars .. sätt och uppsyn (röjdes), att han var pietist eller ditåt. Snellman Tyskl. 30 (1842). ”Nu narras du?” (Svar:) ”Ja, om han inte sa' det, så sa' han ditåt, vet jag”. Wetterbergh Samh. kärna 1: 170 (1857); jfr 3 c. Jag säger inte att jag älskar redan; / Men något känner jag, som är ditåt. Dahlgren Moreto 84 (1873). Han svarade ej rätt, men (ngt) ditåt. Cavallin (1875; under dit); jfr α o. 3 c.
b) (numera föga br.) i substantivisk anv.: (försök att gifva en) ungefärlig föreställning om l. bild l. kontur o. d. (af ngt); jfr ANTYDAN 3. (Alla försök att fastställa begreppet under ha,) om de än angifvit ett ditåt af sjelfva saken, allsicke lyckats träffa dess sanna bestämningar. E. A. Carlsten i Frey 1843, s. 1. Af största vigt är, att de äldsta växtnamnen uppletas och redas ... Måtte efterföljande högst ofullkomliga utkast — ett lamt ditåt! — kunna i någon mohn bringa en och annan till erkännande af denna vigt! Dybeck Runa 1849, s. 19.
c) (i Finl.) tillnärmelsevis, approximativt; icke ditåt äfv.: icke på långa vägar. (Magister Utter hade predikat om omvändelsen o. nya födelsen) och lärt, som ei var dit åt som saken är, när man lärer känna den af erfarenheten. E. Lencquist (c. 1778) i Fin. kyrkoh. samf. prot. 5: 132. Flärden är saken ditåt, ett stort sken af saken. C. A. Ehrensvärd 61 (1782); jfr ex. fr. 1843 under b. Det fanns ej en enda (målare), som skulle haft ditåt samma präktiga färg som de Beule. A. Edelfelt (1874) hos Söderhjelm Profiler 206. jfr: Ditåt. Beinahe, ähnlich. Wahrman (1814; under dit).
Spoiler title
Spoiler content