DOGMATISERA dog1matise4ra l. dogmat1-, i Sveal. äfv. -e3ra2 (dåggmatisèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[liksom d. dogmatisere, holl. dogmatiseeren, t. dogmatisieren, eng. dogmatize, fr. dogmatiser, af mlat. dogmatizare, af gr. δογματίζειν, eg. fastställa en mening l. ett beslut, af δόγμα (se DOGM)]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr.] uppställa religiösa dogmer; upphöja l. förvandla till dogm; sätta en (religions) troslära i system; spekulera öfver en religions troslära; redogöra för l. undervisa i en religions dogmsystem. Rydén Pontoppidan Colleg. past. 265 (1766). Man dogmatiserade .. efter de olika philosophiska åsigter, till hvilka man bekände sig. Reuterdahl Inl. t. theol. 389 (1837). Pius IX:s dogmatisering af jungfru Marias obefläckade aflelse genom bullan Ineffabilis Deus. 2 NF 6: 665 (1906). En kristendomsundervisning av den strängt dogmatiserande typen. A. Arnman i Ped. tidskr. 1908, s. 387. Det går icke bättre med framstegstron än med all annan lefvande tro som blir dogmatiserad och stel. Hallström Skepn. 43 (1910).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i kategorisk form, utan stöd af allmängiltiga bevis, framställa en lära l. åsikt med anspråk på att den skall erkännas ss. ett obestridligt vetenskapligt faktum; (i vetenskapen) tillämpa en dogmatisk metod, gå dogmatiskt till väga. Grubbe Filos. ordl. (c. 1840). En .. grundlig och myndig kritiker med dogmatiserande skaplynne. NF 19: 1179 (1896; om F. Brunetière). Den dogmatiserande historikern. A. Stille i Hist. tidskr. 1908, s. 249. — särsk.
a) (föga br.) i allmännare anv.: yttra sig i en myndig l. afgörande l. kategorisk ton, på docerande sätt framställa. Pfeiffer (1837). 2 NF (1906).
b) refl.: stelna i dogmatisk form, blifva dogmatisk. En opposition som dogmatiserar sig är det ofruktsammaste av allt. Heidenstam Vad vilja vi 7 (1914).
