DRÄMMA dräm3a2, v. -er, drämde, drämt, drämd. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. drämma, slå hårdt till, d. dial. (Bornholm) drämma, slå hårdt till, nor. dremba, klämma till, slå till; sannol. afledn. af ett ord motsv. nyisl. drambr, klump, kubb, o. icke lånadt från mholl. dremmen, trycka, besvära, bringa i trångmål (hvaraf mholl. bedremmen, motsv. BEDRÄMMA), besläktadt med holl. drom, mängd, massa, motsv. isl. þrymr, larm]
(i sht i vissa trakter; hvard., liksom de särsk. förb.)
2) intr.: slå, smälla. Husets port, som drämde i lås med en sådan kläm. Essén Brilj. 193 (1918).
Särsk. förb. (till 1): DRÄMMA IGEN10 04. med ett slag tilltäppa; bildl. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem riktigt en gång! Högberg Fåg. 62 (1912). —
DRÄMMA TILL10 4. slå kraftigt till; äfv. utan obj.: klämma till, slå till; damma till; äfv. bildl. För hvar gång han drämde till med hammarn, blef det ... Engström Kryss. 1 (1912). Jon Andersson drämde till, han, och lade i väg med bägge björnskotten på en gång. Högberg Utböl. 1: 33 (1912).
