publicerad: 1907
DAMMA dam3a2 (da`mma Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE, sbst.1 (föga br.); jfr DAMNING, sbst.1
Ordformer
(damba 2 Mos. 19: 18 (Bib. 1541), Lex. Linc. (1640; under vaporo), Eneman Resa 2: 193 (1712), Porthan Bref t. Calonius 581 (1799), Weste (1807; jämte damma, som af honom föredrages), Livijn 1: 176 (1817; arkaiserande) m. fl. — damma Düben Boileau Pulp. 20 (1722), Linné Öl. 148 (1745), Bellman 4: 149 (1791) osv.)
Etymologi
[fsv. damba, afl. af damb (se DAMM, sbst.2); jfr DAMPA samt d. dampe, nt. o. holl. dampen, t. dampfen, äfvensom eng. damp, v. — Beträffande tiden för förstummandet af b-ljudet i damba jfr under DAMM, sbst.2]
I. [jfr motsv. anv. af d. dampe, nt. o. holl. dampen, t. dampfen] (†) motsv. DAMM, sbst.2 1: utsända l. gifva ifrån sig rök, ånga o. d.; afgå l. sväfva omkring i form af rök osv., ryka. Hela Sinaj bergh dambadhe ther aff at Herren steegh nidher vppå thet j eeld. 2 Mos. 19: 18 (Bib. 1541; öfv. 1864: rökte; öfv. 1904: höljdes i rök). En rykande weke, som nepliga ryker och dambar. P. Erici Musæus 2: 242 a (1582). Düben Boileau Pulp. 20 (1722). Är Hästen snorig och dreglar, så förbrän Böne-Halm fram för Hästen, at röken dambar honom uti Näsan. Salander Gårdsf. 30 (1727). Lidner 1: 181 (1789). — i bild. Ack! af den eld Hans sinnen tär, / En svafvel-rök från hjertat dammar. Lidner 1: 218 (1788). Då lagens Sinai som bäst dambar och röker. Livijn 1: 176 (1817); jfr ex. fr. Bib. 1541 ofvan. — särsk.
a) med särsk. framhållande af myckenheten l. tätheten af en rök (l. ett rökmoln): bolma. En molnstod af dammande knasterrök. J. Wallenberg 226 (1771); jfr slutet. Än damma moln af rök från templets väggar; men ingen låga flammar: elden slocknat. Nicander 2: 333 (1820). — särsk. [jfr motsv. anv. af d. dampe, t. dampfen, nt. o. holl. dampen] med personsubj.: blossa (häftigt), bolma (i fråga om tobaksrökning). (Man) Tänder sin Virginia-tobak, / Sitter uti nattrock så och dammar. Wallin Vitt. 1: 391 (c. 1805).
b) [jfr DAMM, sbst.2 1 a; jfr äfv. motsv. anv. i fsv., d., nt., holl. o. t.] i fråga om ånga l. imma l. dimma: ånga, ryka. Heet och Dambande maat. B. Olavi 22 a (1578). Lex. Linc. (1640; under exhalo o. vaporo). När, efter någon het sommardag, vatnet emot aftonen ryker och dambar. Serenius Eng. åkerm. 251 (1727). Hans kropp dambade af svett. Dens. Dict. (1741). Lind (1749).
c) [jfr DAMM, sbst.2 1 b β] i fråga om osynlig utdunstning (l. utstrålning) af ngt; jfr OSA. — särsk.
α) lukta, dofta, ”ånga”; om själfva lukten l. doften: utgå, uppstiga, sprida sig. Linden han dammar uti lunden. Sv. forns. 2: 273. Ur .. knopparna .. dammade en doft, som med sin vällukt uppfyllde hela nejden. Palmblad Nov. 2: 31 (1841).
β) [jfr motsv. anv. af ä. t. dampfen] om en ugn o. d., i uttr. damma varmt, utstråla värme. Ihre Gl. 1: 308 (1769). Möller (1790).
γ) bildl. Om .. tijn wredhe och hemb dambadhe aff then gambla Adam, och för myckit råkade effterfölia kötet, så förswara sådana synd ingalunda, vthan beken thet strax för tin Herra Gudh. Balck Krist. ridd. I 2 a (1599). Då de (som besökt det heliga landet) anlända tillbaka till sina orter och hemvist, varda de emottagna, liksom de vore komna af himmelen och numera dambade af helighet. Eneman Resa 2: 193 (1712).
1) intr.
a) [jfr motsv. anv. af t. stauben, stäuben] (numera föga br.) om (verkligt) damm l. stoft o. d.: ryka l. flyga l. sväfva (omkring). Stofftet dammade högt upp i Lufften. Ehrenadler Tel. 662 (1723). Ära det är, at stoftet utur släkttaflorne dammar, / At hafva lif af Kungelig blod, uråldriga stammar. Dalin Arg. 1: 52 (1733, 1754). Sanden och mullen dambade Honom i synen. Nordberg K. XII 1: 361 (1740). Vid slagen af hans (dvs. drakens) stjert, till molnen stoftet dammar. J. G. Oxenstierna 5: 335 (c. 1817). Solstoft, som vänligt dammar / Fram mellan furustammar. Wirsén N. dikt. 2 (1880).
b) [jfr motsv. anv. af t. stauben, stäuben] om ett fint fördeladt pulverformigt ämne (t. ex. mjöl, krut osv.): flyga l. ryka l. sväfva omkring i luften i form af l. likt damm; äfv.: (delvis) afgå l. afsöndras i form af damm (jfr c). Pudret det dammar af ordensperuken. Bellman 1: 149 (1771). När det (dvs. sotet) växer, är det klibbigt, men torkas til et dammande väsende. C. Bjerkander i VetAH 36: 327 (1775). När qvarnen är i gång dammar mjölet omkring. Kindblad (1868). Mjölsorter, som .. äro .. mycket dammande. Tekn. tidskr. 1878, s. 234. Algierfosfatet .. ”dammar” mindre än tomasmjölet. SD(L) 1902, nr 91, s. 1.
c) [jfr motsv. anv. af d. støve, t. stauben] gifva damm ifrån sig, utsända damm; särsk. i fråga om ett jordstycke, en väg o. d.: (lätt) uppröras till damm, äfv.: vara höljd i (öfver detsamma l. densamma kringsväfvande) damm (jfr b). Ju mer man slår (på) mjölsäcken, ju mer dammar den (ordspråk) (jfr f). När åkren om våren är körd, dammar han om Sommartiden, då vädret blås, hvaraf den aldrafinaste Svartmyllan .. bårtblås. Linné Sk. 240 (1751). Bouleva(r)den fugtades med vatn, at den ej skulle damma. Thunberg Resa 1: 70 (1788). Vägarna damma .. mindre, så länge nattdaggen ligger qvar. Palmblad Nov. 1: 106 (1840). Om sådana golf öfverstrykas några gånger med en vattenglaslösning .. damma (de) icke. Rothstein Byggn. 630 (1875). Larmet vid dammande stig. Snoilsky 3: 44 (1883). Höet dammar. Hahnsson (1888).
d) [måhända föreligger här urspr. den bet. som nämnes under I] i fråga om vissa växter: ryka.
α) (†) om vissa svampar, de s. k. röksvamparna, hvilka vid mognaden utslunga sporerna ur frukthyllet i form af ett fint damm; jfr DAMM-SVAMP. Swampar som damba, och kallas på Swensko käringa fijser. B. Olavi 26 a (1578).
β) [jfr DAMM, sbst.2 4] (numera mindre br.) om vissa växter hvilkas frömjöl vid mognaden häftigt utslungas l. afgår i ovanligt riklig mängd, så att det likt damm sväfvar omkring i luften. (Braxen leker) när Rågen blommas och Enebuskan dambar. Tiselius Vätter 1: 109 (1723). Dahlman Reddej. 194 (1743, 1772; om hampa). Enbuskan begynte nu damma. Linné Öl. 148 (1745). Växten (dvs. hampan) fordrar sedan (dvs. sedan plantorna rotat sig) ingen särdeles åtgärd förr än .. hampan dammar, samt gallhampan börjar gulna. Alm. (Sthm) 1832, s. B 5 b. Rågen dammar. C. F. Dahlgren 2: 178 (1842). Kindblad (1868).
e) [jfr motsv. anv. af d. støve] uppröra l. upprifva damm. Serenius (1741). Du dambar så med vagnen. Sahlstedt (1773). Hvem är den, som trampar der och dammar ..? Bellman 2: 183 (1783). Fålen yfs och hjulet dammar. Dens. 4: 149 (1791). Dalin (1850). (Han har) märkt en sufflettvagn komma dammande fram. Hultin V. skr. 136 (1866). En och annan af pojkarne gick och sparkade upp dammet med flit men fick då snart ett rapp under ropet: ”Ska' du gå och damma, din lymmel!” Ödman Vår- o. sommard. 1: 68 (1884, 1887). jfr: Den dammande sommarens sol. Adlerbeth Buc. 55 (1814). — särsk.
α) i p. pr. ss. bestämning till ett ord som betecknar fart o. d., ofta utan tanke på att verkligen damm uppröres, bl. för att beteckna hastighet (stundom buller o. bång); jfr DAMMA AF 2, DAMMA I VÄG, DAMMA ÅSTAD 1. Biskopen steg i sin vagn och försvann i dammande sporrstreck. Tegnér 1: 253 (1841). (Han) körde sitt spann i dammande sken. Heidenstam Dikt. 89 (1895, 1900).
β) (†) i öfverförd anv., närmande sig bet.: stoja, rusta, väsnas (eg.: stampa o. fäkta, så att dammet ryker omkring). Hur han der glamma / Om ett och det samma, / Och rusta och damma / Med björn (dvs. sin fordringsägare). Bellman 4: 111 (1791).
f) [jfr d. det støver, t. es staubt l. stäubt] opers.: det upprifves l. uppröres damm, det sväfvar l. ryker damm omkring. Ju mer man slår (på) mjölsäcken, ju mera dammar det (jfr c). För all ting måste icke Jorden vara våt och sur, utan när det dambar efter Harfven eller Trädes-Ståcken (dvs. årdret), då är fagraste tiden at så. Salander Gårdsf. 85 (1727). När han nu började til at sopa, begynte det öfver alt förskräckeligen at damba. Lagerström Bunyan 1: 37 (1727). Gå in, i skolen hafva en gång dricka, ty det dammar så på landsvägen. Växiö rådstur. prot. 29 nov. 1738. Dammar det ej, sade han, på vägen? Lenngren 9 (1796). (Man) fick .. vada i djup sand och det dammade alldeles förfärligt. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 122 (1867). jfr: Ur gluggen (på kvarnen) hvitt det dammar. Hallström Skogsl. 124 (1904); jfr b.
2) (†) dep.: blifva dammig, öfverdragas med damm; äfv. opers.: det dammar, det samlas damm. Thetta (dvs. ett såll med honungskakor) låter man stå i ett rum, ther intet dambas. Broocman Hush. 3: 65 (1736). Dambas .. To gather dust, to grow dusty. Serenius (1741). Lind (1749).
3) tr., om betäckande af (ngt) med damm l. med ett dammfint pulver.
a) (†) betäcka l. nedsmutsa osv. med damm, damma ned. I damben min hatt. Lind (1749). Damba icke min klädning. Sahlstedt (1773). Då (gat-)sopningen sker mitt på dagen, hindrar sådant det gående folket, dammar och stänker ned deras kläder. SP 1779, s. 756. Widegren (1788). Anm. I det från SP anförda ex. föreligger måhända förb. DAMMA NED. — jfr FULLDAMMAD.
b) [jfr DAMM, sbst.2 3; jfr motsv. anv. af t. stäuben] sockerbag. sikta l. strö fint pulveriseradt socker öfver l. på (bakverk o. d.); öfverströ med fint pulveriseradt socker. Sådan .. tårtsort bör .. vara .. glaserad eller dammad. Grafström Kond. 222 (1892). — (numera föga br.) med obj. som betecknar socker o. d. När de (dvs. pastejerna) äro torckade på den ena sidan, vändes de om och dambas åter socker på den andra sidan. Oecon. 95 (1730).
4) [jfr motsv. anv. af t. stäuben, stauben] tr.: (gm aftorkning l. borstning osv.) befria (ett föremål, ett rum med de däri varande möblerna osv.) från damm, torka af l. borsta af damm(et) af (ngt); jfr DAMMA AF 3 samt DAMM-TORKA 1. Bägge klåckare (blefvo) alfwarligen förmandhe .. hålla kyrckian reen och damba predikstohlen, altaret och funten. Bidr. t. Åbo hist. I. 5: 62 (1688). Huru blef det med .. stolarne du skulle damma? Dalin Arg. 2: 77 (1734, 1754). Jöns .. börjar .. at damma väggarne. Envallsson Friarne 1 (1795). Nu dammades salen och gamla porträtter. Lenngren 64 (1800). En (bok-)hylla, som icke blifvit dammad sedan första orientaliska kriget. Topelius Vint. II. 1: 5 (1881). Han dammade sitt skrifbord. Strindberg Utop. 219 (1885). Vråar, som aldrig dammades. Bergman Drömmen 109 (1904). — särsk.
a) (numera föga br.) med afs. på kläder (l. skodon) o. d.: borsta l. piska l. slå (l. torka) damm(et) af l. ur; jfr DAMMA AF 3 a. Lind (1749). (Lika) Så litet (som) min Herre vil sjelf borsta sina skor, damma sina kläder. SP 1779, s. 663. (Det till klädande af ett likrum använda) klädet (borde) .. mycket väl dammas och vädras emellan hvar gång det brukas. Odhelius Præs. i VetA 1785, s. 29. Bomans mor, / Som sitt öga torkar / Och dammar sina svarta skor. Bellman 3: 189 (1790). Almqvist Drottn. j. 94 (1834).
b) abs.; i sht i fråga om den rengöring som dagligen plägar ske i ett hus: torka damm; jfr DAMMA AF 3 b. (Huspigan) bäddar, dammar, städer. Keder Vitt. 360 (1690). Damma och sopa. Bellman 3: 251 (1790). Har du dammat än? Dalin (1850). Å somliga apotek få eleverna .. damma och städa. AB 1889, nr 281, s. 2.
c) [med afs. på denna anv. jfr Th. Hjelmqvist i Arkiv f. nord. filol. 17: 337] (†) i öfverförd anv., i fråga om penningar; eg.: taga fram ur (deras) gömställen o. damma af; gifva ut; ”vädra”. Pungen (dvs. studentens pung) är öde oc tom, crediten i staden är ute / Måste då Far oc Mor i rad Rixdalerna damma. Stiernhielm Bröl. 347 (c. 1650).
5) [öfverförd anv. af den under 4 a nämnda bet.: piska dammet ur (ngt); jfr eng. to dust a person's coat l. jacket, äfvensom fr. épousseter quelqu'un; jfr äfv. DAMM, sbst.2 2 f δ] (hvard., mindre br.) tr., i uttr. damma (ngns) rock l. rygg, l. damma ryggen på (ngn) o. d., smörja upp (ngn), prygla (ngn), klå (ngn), basa (ngn); jfr DAMMA PÅ 2 a. Hugg'en på truten och damma hans kolt. Bellman 3: 187 (1790). Först dammar jag Rosengrens rygg. Topelius Vint. I. 1: 268 (1859, 1880). Damma ngn på ryggen. Hahnsson (1888). jfr: Lyster min madam skena, så lyster mig låta mäster Erik damma kättjan ur den syndiga skinnpälsen, så det sjunger i refbenen. J. Wallenberg Min son 205 (1771; Levertins uppl.); jfr DAMMA UT 3.
6) [trol. utvidgad anv. af 5, sannol. under inverkan af andra mer l. mindre likljudande ord, t. ex. DÄNGA m. fl., som dels användas med personl. obj. i bet.: klå, piska, dels allmännare: slå (äfv. om enskildt slag)] (hvard., mindre br.) allmännare: slå l. dänga (ngt i ngt osv.); jfr DAMMA PÅ 2 o. DAMMA TILL. Några bedjande .. lågo nedkastade framför gudasällskapet, flitigt dammande sina orakelpinnar i golfvet. Andersson Verldsomsegl. 3: 138 (1854; i fråga om kinesiska religionsbruk). Damma ngn i marken. Hahnsson (1888). Herr Fröberg dammade käppen i bordet, så det sjöng i impressarions öron. Smål.-p. 1890, nr 151 A, s. 3.
7) [bet. utvecklad ur 6] (hvard., föga br.) intr., med saksubj.: slå (slag på slag på ngt); i öfverförd anv.: komma i rask följd, ”hagla”; jfr DAMMA PÅ 3. Ruter, mera ruter! Lät hjerterna damma. Bellman 3: 143 (1790). Ute hven blåsten och ett hvasst regn började damma på rutorna. Bergström Sv. bild. 2: 38 (1882).
Ssgr (jfr anm. vid DAMM, sbst.2, före ssgrna): (II 3 b) DAMM-PÅSE3~20. påse (af ngt lämpligt tyg med gles väfnad) som användes att öfversikta tårtor o. d. med fint pulveriseradt socker. Sockra öfver (massan) med dammpåsen. Grafström Kond. 225 (1892). —
(II 3 b) -SOCKER~20. (fint pulveriseradt) socker hvarmed tårtor o. d. öfversiktas; öfver tårtor o. d. siktadt (fint pulveriseradt) socker. Grafström Kond. 280 (1892).
Särskilda förbindelser:
2) (hvard., mindre br.) intr., till DAMMA, v.1 II 1 e: fara af, ge sig i väg (eg. så att dammet ryker omkring en); jfr DAMMA, v.1 II 1 e α. Klatsch! dammade samtlige af utåt vägen. C. F. Dahlgren 5: 125 (1833).
3) tr., till DAMMA, v.1 II 4: (gm aftorkning osv.) befria från damm, (af)torka (osv.) damm(et) af l. från (ngt); slå bort dammet från (ngt). Jag får damma af skorna och byxorna, innan jag går in; jfr a. Damba af bordet. Sahlstedt (1773). Skåpet .. / Hade hon dammat utaf. Franzén Skald. 1: 270 (1794, 1824). Strindberg M. Olof 69 (1878). Några gamla taflor dammas af. PT 1898, nr 243, s. 2. Han dammade af stöflarna med näsduken. Hallström Elem. 149 (1906). — särsk.
a) (numera mindre br.) med afs. på kläder o. d.: piska l. borsta damm(et) ur, borsta af; jfr DAMMA, v.1 II 4 a. Jag .. tycker mig se hans döttrar sysslosatta att .. damma af en ärfvad robe. J. G. Oxenstierna Dagb. 121 (1770).
b) abs.; jfr DAMMA, v.1 II 4 b. Jungfrun håller på att damma af och ställa i ordning. Cavallin Kipling Emir. 60 (1898).
c) med objektsväxling: aflägsna (damm osv.). Jag hade fått litet mull på jackan, och kära far dammade af'et en smul. Topelius Fält. 5: 140 (1867; med ordlekande anspelning på den bet. som nämnes under DAMMA, v.1 II 5).
1) (mindre br.) intr., till DAMMA, v.1 II 1 b: ryka bort i form af damm, upplösas i damm. Nordforss (1805). Weste (1807). Dalin (1850).
2) (†) dep., = 1. Sedan siktas (pudret) genom puder-sikter, som dertill äro giorda med öfvertäckelse, så dambas intet bort deraf. Warg 707 (1755).
3) (knappast br.) tr., till DAMMA, v.1 II 1 b; eg.: låta ryka bort i form af damm; strö för vinden. Damma bort .. jeter au vent. Weste (1807).
4) (mindre br.) tr., till DAMMA, v.1 II 4: aflägsna (damm l. föroreningar osv.). Wikforss (1804; under stäuben). Man sållar (kärrtåteln) .. och dammar borrt agnarna och de döda kornen. Econ. annal. 1807, nov. s. 79. Dalin (1850).
DAMMA FRAM10 4. särsk. (hvard., föga br.) till DAMMA, v.1 II 6: ”klämma fram” (ngt), pressa fram (ngt); jfr DAMMA TILL 2. Damma då fram en smula reson ur er tjocka skalle! Topelius Vint. II. 1: 358 (1856, 1881).
DAMMA (I)FRÅN SIG10 (0)4 0. särsk. (numera föga br.) till DAMMA, v.1 II 1 c: gifva (ngt) ifrån sig i form af damm. Våra stora åkerfält, som .. hvar dag det blåser, damma ifrån sig den allrafinaste mat-jorden. Löwenhielm Præs. i VetA 1751, s. 24. Grofva säckar, som damba från sig det fina miölet. Hoffmann Förnöjs. 149 (1752).
DAMMA IHOP10 04. (hvard., mindre br.) till DAMMA, v.1 II 1 e: ”fara i lufven på hvarandra”, ”ryka ihop”. Björkman (1889).
DAMMA I VÄG10 0 4. (hvard.) till DAMMA, v.1 II 1 e; jfr DAMMA AF 2, DAMMA ÅSTAD 1. Berndtsson (1881). Så dammade vi i väg fram under klipporna. Cavallin Kipling Wi 49 (1897; om ridande).
DAMMA NED l. NER10 4.
1) till DAMMA, v.1 II 3 a: nedsmutsa l. öfvertäcka l. öfverhölja med damm. Damba ned kläderna. Möller (1790). Dalin (1850). Cavallin (1875). — refl. Moberg Gram. 283 (1815). — jfr NEDDAMMA.
2) [jfr DAMMA PÅ 2 b] (i sht i jägarspråk) (med skott) fälla (en fågel osv.). (Skogvaktaren) dammade .. ner den ena fågeln efter den andra. Jägaren 1897, 2: 233.
DAMMA PÅ10 4.
1) = DAMMA, v.1 II 3 b; jfr DAMMA ÖFVER. (Småtårtor) Dammas på med socker. Grafström Kond. 221 (1892).
a) gifva (ngn l. ngt) slag på slag, piska på, ”trumfa på”; dänga till; prygla, klå. Weste (1807). Med sin tagel-snärt han dammar på Poëten (namn på hästen). A. G. Silfverstolpe Skald. 282 (1810, 1814). Jakin kunde damma på Lew af hjärtans grund. Cavallin Kipling Gadsby 215 (1897). — abs. Sen bygga vi en borg af snö / och slåss och damma på. Topelius Läsn. f. barn 3: 109 (1857, 1883).
b) [utvidgad anv. af a] (i sht i jägarspråk) skjuta skott efter skott (på). Det är mindre jägarpoesi att på nära håll damma på en hop simmande småfåglar. Jägaren 1897, 2: 71. — abs. Han .. dammade på litet emellan ur sin Winchester (bössa). Zilliacus Indiankr. 30 (1898).
c) [utveckladt ur a i abs. anv.; jfr dock äfv. DAMMA, v.1 II 1 e α, DAMMA I VÄG o. DAMMA ÅSTAD] bildl.: (oupphörligt) ”klämma i” (med ngt); gå på (med ngt); ”dra på” (med ngt); ”gno (i väg)”. (De) dammade immerfort på med Johan Arentz och dylike mustige Auctorer. SP 1780, s. 939. Jag dammade på undan vinden. Topelius Vint. I. 1: 212 (1859, 1880; i fråga om en färd på skridskor). En klar sommardag, då .. vattnet .. ligger lugnt som en spegel .., så att man utan risk kan damma på sin kurs, .. ogenerad af alla de seglare, som .. ligga spridda åt alla håll. Stenfelt Skepparlif 212 (1903). Den unge sonen af Skånes ”söderslätt” dammar på därmed (dvs. med fraserna om susande barrskogar, snötäckta fjällar osv.) lika oförskräckt som skärgårds- eller storstadsbon (när en ”fosterländsk” uppsats skrifves i skolan). E. Hellquist i Gbgs aftonbl. 1906, nr 247, s. 4.
3) till DAMMA, v.1 II 7. Midt upp i all denna förtviflan dammade brefven bara på, immerbadd, nya millioner strömmade in. SDS 1895, nr 276, s. 3.
1) i eg. bet.: slå till l. dänga till (ngn l. ngt). När karlen slitit ut alla dyrkar han hade, ville han damma till dörren med yxan. Topelius Vint. I. 1: 239 (1859, 1880). Bäst det var, dammade hon till mig i hufvudet med sin solfjäder rätt bastant. Lindqvist Dagsl. 3: 69 (1904). — abs. (Österbottningen) är den fredligaste karl i verlden, blott han emellanåt får damma till utaf hjertans lust. Topelius Fält. 4: 140 (1861, 1864). Lundh Ljungh. 13 (1905).
2) (numera i sht i Finl.) bildl.: slå till, ”klämma till” (med ngt), ”dra till” (med ngt), ”hugga till” (med ngt); jfr DAMMA PÅ 2 c, DAMMA ÅSTAD 2. Damma till med första puffen! Hvad du offentligen kunnat tala, kan du offentligen låta läsas. J. O. Wallin i Tegnérs ppr 92 (1817). Låter nu i Jesu namn med all eder fursteliga nådes förmögenhet damma till; ty nu är både tid och skäl att förgöra dessa mandråpare. Fryxell Ber. 5: 25 (1831). Sergeanten .. dammade till med ett i sqvadronen brukligt skällsord. Topelius Planet. 2: 210 (1887, 1889). Pettersson, hvad gör 11 gånger 12? — Pettersson .. dammar till: 99. Dens. Läsn. f. barn 7: 107 (1889, 1891). — särsk. (i Finl., föga br.) i uttr. damma till! slå till! kör till! topp! ”Nu få vi höra om Carl XII,” hviskade Jonathan med flit så högt att de andra hörde det. ”Damma till!” sade Svanholm. Topelius Fält. 3: 7 (1855, 1858).
DAMMA UPP10 4. (föga br.) jfr DAMMA, v.1 II 5. (Personer) som skulle med käppen damma upp skinnpelsen på den af sina medbröder, som vågade kalla dem så (dvs. vid deras öknamn). Læstadius 1 Journ. 154 (1831).
1) (mindre br.) till DAMMA, v.1 II 1 b; jfr DAMMA AF 1, DAMMA BORT 1. Då (linnepåsen) .. skakas dammar (det däri förvarade) kolstybbet ut genom det glesa tyget. Almroth Karmarsch 92 (1838).
2) (†) till DAMMA, v.1 II 4: piska (osv.) damm o. d. ur (ngt); aflägsna (damm o. d.); jfr DAMMA AF 3 o. DAMMA BORT 4. När det (dvs. färgämnet) börjar sjuda tages det af elden, och med en blårtapp på en käpp tryckes väl in i Ullen medan det är varmt, torkas väl och dambas ut. Brauner Tankar om boskap 8 (1756). Wikforss (1804; under stäuben).
3) (föga br.) till DAMMA, v.1 II (5 o.) 6: piska (ngt) ur (ngn); jfr 2. Men bråk var det att bli student: / .. Man hyflades förutan prut, / Man sköljdes våt, man fick sin stut, / Ty dumhet måste dammas ut. Topelius Ljung 68 (1880, 1889).
DAMMA ÅSTAD10 04. (hvard.)
1) till DAMMA, v.1 II 1 e = DAMMA I VÄG. Damma .. åstad .. courir à toutes jambes. Berndtsson (1881). Schulthess (1885).
2) (mindre br.) till DAMMA, v.1 II 6; bildl.: ”klämma i” l. ”till” (med ngt); jfr DAMMA PÅ 2 c, DAMMA TILL 2. Man spelade valser .. Till slut dammade man åstad med Garibaldi-marschen. Nyblom Ett år i söd. 204 (1863, 1883). Scholander 3: 293 (1867).
DAMMA ÖFVER10 40. särsk. till DAMMA, v.1 II 3 b; jfr DAMMA PÅ 1. Damma öfver (tårtan) med socker. Grafström Kond. 219 (1892). — jfr ÖFVER-DAMMA.
DAMMA ÖFVERÄNDA10 0032. [till DAMMA, v.1 II 6; med afs. på växlingen mellan transitiv o. intransitiv anv. jfr DÄNGA m. fl. verb med liknande bet.] (föga br.) intr.: (häftigt) falla (l. slås) omkull, ramla öfver ända. Han rusar vildsint opp, att bänk och bord / Med fat och skålar damma öfver ända. Stagnelius 1: 159 (1812).
Spoiler title
Spoiler content