person som lever kvar (efter det att en annan dött); i sht om efterlevande anhörig(a), särsk. barn i förh. till fader, hustru i förh. till make osv.; mest i pl. Presten .. må trösta thens dödhas wener och effterleffuander, genom Gudz ord. L. Petri Kyrkeord. 61 a(1571). Försynen, som skall sörja för dina efterlefvande. Lehnberg Pred. 1: 109(c. 1800). Terroristerne .. plundrade äfven för statskassans räkning sina offers efterlefvande. Hedin Rev. qv. 373(1880). Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlefvande må lägga det på hjärtat. Pred. 7: 3(Bib. 1917). De efterlefvande till (norska) sjömän, som omkommit under färder, hvilka för landets skull måst företagas. SD(R) 1917, nr 68, s. 1.
