[av lat. elysium (elyseum) resp. (därav lånade) fr. élysée; av gr. Ἠλύσιον (πεδίον); jfr äv. d., t., eng. elysium]
1) i den gr.-romerska mytologien: benämning på den plats där de saligas vålnader l. skuggor vistades.
2) (i vitter stil) i bildl. o. överförd anv., om de kristnas paradis l. himmel (l. annan motsv. föreställning); allmännare: paradis, himmel, paradisisk(t) vistelseort l. ställe; äv.: paradisiskt tillstånd, sällhet, lycksalighet. Jag ville (hoppas) .. ännu i sjelfva Elysén. Franzén Skald. 4: 58(1810, 1832). (Du) tog mig upp i ditt Elysium. E. Sjöberg 73(c. 1820; till den första kärleken). Kristianernas Elysium. Rydberg Ath. 382(1859). Två dödströtta hjärtans rymning emot ett elysium. Levertin(1890) hos Söderhjelm Levertin 1: 291.
Avledn.: ELYSEISK1040, äv. -säj4sk (numera företrädesvis i bet. 1) l. ELYSISK040 (numera företrädesvis i bet. 2), adj.; adv. -T. (-lis- Ehrenadler, Rademine Knigge 2: 73(1804). — -æisk Spegel Öp. par. 17(1705); -äisk SvMerc. 1761, s. 79) [jfr d. elysæisk, elysisk, t. elyseisch, elysisch]
1) till 1: som tillhör l. har avs. på osv. Elysium; särsk. [efter fr. les champs élysiens, lat. Campi Elysii, gr. Ἠλύσια πεδία l. Ἠλύσιον πεδίον] i uttr. (de) elyseiska (i sht förr äv. elysiska) fälten o. d. Eliseiske Fältet. Ehrenadler Tel. 787(1723). De Elisiska Parcker. Bliberg Acerra 143(1737).
2) (i vitter stil) till 2: paradisisk, himmelsk; säll, lycksalig. En elysisk natur. Elysisk sällhet, ro. Du Elyseiska Mark, du äffterlängte ort. I. Börk i LejonkDr. 12(1689). Glädjeblommor på det gröna / Lifvets träd, elysiskt sköna. Stagnelius (SVS) 4: 153(c. 1822).
