ELUDERA e1lɯde4ra l. el1-, l. -u-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade, i Finl. förr äv. -erte. vbalsbst. -ANDE, -ING, ELUSION -ʃω4n.
Etymologi
[jfr t. eludieren, fr. éluder, av lat. eludere, narra, gäcka, av e, ut (se EX-) o. ludere, leka; jfr ALLUDERA, PRELUDIERA]
narra, gäcka, bedraga, komma på skam; numera bl. med sakobjekt, särsk. med objekt betecknande lag, förordning, överenskommelse l. dyl.: (gm listig tolkning) kringgå l. göra kraftlös, slingra l. krångla sig ifrån, sätta sig över. RARP 3: 408 (1644). Då förmärckte Hans Kongl. Maij:tt, huru illistigt Ryssarne haffve Hans Kongl. Maij:tt häruthinnan förledt och eluderat. Därs. 9: 340 (1664). Berling (är) icke .. den man som med uppsåt eluderar Tryckeriförfattningarna. Tegnér (WB) 1: 348 (1806). De Geer Minnen 1: 11 (1892).
