ERHÖRA, v., anträffat bl. i p. pf. n. -t samt ss. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[efter t. erhören; jfr ER- o. HÖRA]
(†)
1) i p. pf. i adjektivisk anv.: förspord. Att (de ofrälse stånden) blifva emplojerade till de aldra förnämste och högsta heders påster .. (har) uti Konunga riken eij varit brukeligit eller ärhört. HSH 33: 355 (1723). jfr O-ERHÖRD.
2) lyssna till o. bevilja (en begäran av ngn), ”höra”. Itt gott vttslagh och nådigt erhörande, här å iagh vppwachtar och förbidar. VDAkt. 1691, nr 66.
