SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÖRA 3ra2 l. 3ra2, v. hör, äv. (numera bl. arkaiserande) hörer, -de, -t, -d (pres. ind. sg. hör 1579 osv.; hörer 15231928 (anfört ss. skriftspr. o. ålderdomligt). pass. höres 1535 (: höris) osv.; hörs 1672 osv. — imper. 2 pers. pl. hören 1723 osv.; hörer 15411907. — ipf. ind. sg. hörde 1523 osv. — sup. hört (hörtt o. d.) 1526 osv. — p. pf. hörd (hördh) 1526 osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.); -ARE o. -ERSKA (se avledn.); jfr HÖR, sbst.2
Ordformer
(hö(ö)ra 1521 osv. hörra 15681626)
Etymologi
[fsv. höra, motsv. d. høre, isl. heyra, fsax. hōrian, mnt. horen, fht. hōran, hōrren, t. hören, eng. hear; jfr äv. sidoformen got. hausjan; besläktat med gr. ἀκούειν, höra (jfr AKUSTIK); jfr GEHÖR]
— jfr Å-, ÅTER-HÖRA samt O-HÖRD.
1) hava förmågan att uppfatta ljud gm det sinne (hörselsinnet) vars speciella organ örat är; om människa l. djur l. med ordet öra ss. subj.; särsk. i förb. med adverbial som anger huru hörselförmågan fungerar. Höra väl, bra, dåligt, illa. Han hör sämre och sämre, tycker jag. Han hör bara på vänstra örat. Vårt öra hör ej de högsta tonerna. Saligh äro .. idher öron ty ath the höra. Mat. 13: 16 (NT 1526). (Han) lather .. döffua höra. Mark. 7: 37 (Därs.). Medh een sådana swagheet betagen, at han hwarken hörde eller sågh. Petreius Beskr. 2: 93 (1614). Hon hörer ganska lijthet, wthan een skall öf(ver)mottan ropa in i öronen på henne. VDAkt. 1662, nr 223. De höra inte alltid väl, som ha långa öron. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. i uttr. icke höra på det örat, i sht bildl.: låtsa som om man icke hörde, då ngn yttrar ngt som man icke vill höra, icke skänka sin uppmärksamhet åt l. bry sig om ngt. Widegren (1788). Jag har sagt honom det; men han hör inte på det örat. Börjesson C12 56 (1858). Tavaststjerna Inföd. 267 (1887).
2) förnimma l. uppfatta (ljud som härrör från l. frambringas av ngn l. ngt); uppfatta (vad som säges o. d.); med obj. angivande dels ljudet, talet, sången, ngt som uppläses osv., dels den l. det som frambringar l. åstadkommer ljudet osv.; äv. abs. Jag hörde inte vad du sade. Förlåt, jag hörde inte. Jag hörde på stegen att det var du. Sitta så nära att man hör. Man hör honom lång väg. Han tycker om att höra sin egen röst; äv. till 3. Höra rätt, riktigt, galet, fel, äv. vilse. Man hör genom väggarna allt vad de säga. Man hör, då de tala i rummet bredvid. För huariom manne som thetta breff Höra see eller læsa. G1R 1: 26 (1521). Then tijdhen skal komma, j hwilkom alla the j griffterna äro, skola höra hans (dvs. Kristus') röst. Joh. 5: 28 (NT 1526). Månge hafve hördt thett af kongh Erichs eigen mundh. RA I. 2: 258 (1568). Her Bengz egin Broder, som war tillstädes och hörde när her Bengt och hans hustru taledes widh vm sam(m)e kööp. SthmTb. 31/10 1586. (Pojken) hörde ännu i sina öron de ömma förmaningarne (som modern givit honom). CFDahlgren 4: 121 (1831). Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Lagerlöf Holg. 2: 280 (1907). — jfr MISS-HÖRA. — särsk.
a) med infinitivkonstruktion av ett verb som betecknar handling l. skeende som uppfattas gm hörseln. Det var så tyst att jag hörde mitt eget hjärta slå. Höra gräset gro. Jag spratt till, då jag hörde mitt namn nämnas. Mark. 14: 58 (NT 1526). Widh iag, ther stod hörde iag säijas in i gården .. will icke tu skiuta, så skiuter fähl iag. BtSödKultH 12: 31 (1593). Månge .. vilja höra sig helsas för de bäste i landet. Almqvist Arb. 3 (1839). En och annan vagn hördes skynda fram der nere. Nordensvan Figge 101 (1885).
b) i uttr. låta (ngn) höra (ngt), eg.: låta (ngn) gm hörseln få del av (ngt); muntligen giva ngn del av (ngt), framföra (i tal o. d.), säga; ofta: berätta; äv.: låta ljuda; äv. överfört i fråga om skriftligt meddelande; särsk. i uttr. låta höra sin röst (i eg. o. överförd anv.). Låt oss nu höra en sång! Utan att låta höra ett ord, ett ljud. Och i hwart burspråk lätt iu Erchebispen höre sin oförnuptelige beplichtelse (dvs. trohetsförbindelse). Svart G1 22 (1561). Ded fremmande folcked besvärar sigh högt, och låter uttryckeligen höra, att dee (osv.). OxBr. 5: 399 (1626). Låt höra förloppet. Runeberg 1: 51 (1832). I små breflappar .. har jag låtit höra, att jag lefver. Stenhammar Riksd. 1: 85 (1834). Talaren använde mot slutet så drastiska uttryck, att talmannen lät höra ett par sakta klubbslag. GHT 1897, nr 82, s. 3. — särsk. i uttr. låta höra sig, om förhållandet att ngn uttrycker sig gm tal, sång, musik o. d.; äv. om ljudkälla l. ljud; numera bl. utan angivande av innehållet i talet osv. Så snart de första tonerna låtit höra sig. Turturduffuan låter sigh höra. HögaV 2: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: låter höra sin röst). Italiens berömdaste sångerska .. lät .. höra sig i Rom på konserter. Tegnér Armfelt 1: 129 (1883). Så snart de första hammarslagen låtit höra sig, gjorde .. (vapensmeden) sin rund i smedjorna. Rydberg Vap. 78 (1891). särsk.
α) (†) i förb. med prep. med l. med att-sats l. med annan bestämning (l. infogat i ett sammanhang) som uttrycker innehållet av ett uttalande: utlåta sig, uttala (sig), göra uttalande (av det l. det innehållet l. i den l. den riktningen); äv. med sakobj.: låta höra. Konun:ge ma:t åff Swerige ecke menar någit brist funnedt vara opå sijne sijde som somlige lata sig höra. G1R 4: 379 (1527). Tu läter offta så höra tigh Simon, lika som tu icke woro till fridz. LPetri DialMess. 1 a (1542). G1R 28: 287 (1558). Och medh mong slijk wepot ord lätte the (dvs. smålänningarna) sigh höra. Svart G1 10 (1561). H:nes M:tt .. låther sigh höra allahanda besvär. RP 7: 316 (1638). Tå begynte alt Folcket i Staden, genom försmädelser och oqwädes ord, rundt vth låta höra sigh emoot then Pålniske Guarnizonen. Widekindi KrijgH 271 (1671). Det hafver väl en och annan Prästeman understundom låtit höra sig, at offentelige Skådespel icke borde tålas. CGTessin (1738) i 2Saml. 4: 183. Fryxell Ber. 4: 147 (1830).
β) i överförd anv., i uttr. det låter höra sig o. d., förr äv. det låter bra höra sig, det låter säga sig, det kan man vara med på, det förefaller rimligt l. acceptabelt; äv. med saksubjekt betecknande förslag, uttalande, mening o. d. Ekeblad Bref 2: 394 (1663). Det kunde väl änteligen låta höra sig. Modée HåkSmulgr. 90 (1738). Den föreslagna tullsatsen .. kunde .. ur skyddssynpunkt låta höra sig. Forssell Stud. 2: 272 (1880, 1888). Rydberg Vap. 87 (1891).
c) i uttr. få höra, komma i tillfälle att höra ngt (jfr FÅ, v. 15 b); stundom övergående i 4. När nu Her Götstaff .. fick höra att slaget war begynt, wille han (osv.). Svart G1 27 (1561). Det skall du få höra, när jag kommer hem! Topelius Läsn. 1: 4 (1865). (Han) föredrog styrelsens dagordning och bad få höra protokollet. Oljelund GrRidd. 109 (1926).
d) med huvudvikten mera lagd på att ett ljud osv. frambragts än att ngn viss person uppfattar det gm hörseln; i sht i pass. Om någhot wädher hördes blåsa .., Tå förskreckte thet them. Vish. 17: 18 (Bib. 1541); jfr a. Skulle han (dvs. konungen) ther så hålla mönstring, att aldrig effter then dagh skulle ther höras hund eller hane. Svart G1 171 (1561). Ther hördes månge lustigh ord. Fosz 292 (1621). Blott från fjerran af forsens fall / höres helt sakta bruset. Rydberg Dikt. 1: 144 (1882). Snart hörs det ingenting mer därutifrån, som kan störa henne (dvs. den sjuka). Lagerlöf Körk. 8 (1912). — särsk. (mindre br.) i bleknad bet. om språkligt uttryck o. d.: påträffas, förekomma (i talet). (Verbet beskära) höres i talspråket aldrig, förekommer i bokspråket sällan. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 502.
e) (i sht i riksdagsspr.) i uttr. höra bifall, höra ja o. d., i fråga om förhållandet att en ordförande (talman) vid omröstning gm acklamation uppfattar omröstningen så, att han anser jarösterna överväga. Det är nog i allmänhet praxis, att talmannen, om den ringaste tvekan råder, som det heter, ”hör bifall” till utskottets hemställan. Kuylenstierna Statsmaskin. 96 (1926). DN(A) 1930, nr 66, s. 26.
f) i fråga om förhållandet att det ljud som motsvarar en viss bokstav i ett ords skriftform uttalas (på visst sätt). Bäckström FrSpr. 6 (1729). M höres enkelt i 24 ord. Leopold i 2SAH 1: 83 (1801). L-ljudet höres vanligen icke i orden värld och karl. Sundén NSvRättskr. 26 (1889).
g) med särskilt betonande av att ngt l. ngn uppfattas tydligt l. på tämligen långt avstånd; äv. med adverbiell bestämning som angiver huru långt ngt l. ngn höres; äv. bildl. (jfr h). Det hörs långa vägar. Han höres långt bort. Weste (1807). Jag lärer ha hörts väl, men skrikit något mycket. Geijer I. 8: 470 (1826). Karl XV (hade) .. en stark basröst, som tydligt hördes öfver hela rikssalen. De Geer Minn. 1: 192 (1892). Och det hörs ut? Nej, men det hörs på nedre botten. Hillman SpNov. 93 (1896). Överallt var tyst som i graven utom från Daventry (radiostation), som hördes utmärkt. SvD(L) 1926, nr 112, s. 8. (†) (De) vore alt lågmelte och illa hörde (dvs. hördes dåligt). Svart G1 129 (1561). — särsk.
α) i uttr. göra sig l. sin röst hörd o. d., (lyckas att) göra sitt tal osv. möjligt att uppfatta, (kunna) tala högt nog för att höras; äv. bildl. (jfr h): skaffa sig gehör l. vinna beaktande. Backman Reuter Lifv. 1: 14 (1870). Endast med svårighet kunde landtmarskalken göra sig hörd. Carlson Hist. 3: 115 (1874). Icke blott klassintressen, äfven de lokala intressena få i riksdagen göra sig mera hörda, än tillbörligt är. Fahlbeck Förf. 199 (1904). Finlands folkrepresentation var föråldrad och i dess fyra stånd hade arbetarna icke kunnat göra sin röst hörd. Söderhjelm Uppror. 17 (1918).
β) i uttr. (göra ngt) så att det hörs, i pregnant anv.: så att det värkligen hörs; bildl. om ngt som gör ett starkt intryck; äv. i uttr. (göra ngt) så att det både hörs och syns. Konungen lät tillreda ett bröllopp, så att det skulle både höras och spörjas. SvFolks. 1: 164 (1844). Det måste sägas ifrån, så att det hörs. GHT 1919, nr 29, s. 10.
h) i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. (jfr äv. g). Stranden hörer dag och natt / hans rörande, hans hemska klagan. Tegnér (WB) 4: 32 (1822). Många dunkla punkter (finnas) i Molières historia, beroende (på källornas) .. grumlighet, ty vi höra mest hans ovänner. Sylwan (o. Bing) 1: 319 (1910). (Han) hörde (blott) sina egna tankar. Siwertz Sel. 1: 78 (1920). — särsk.
α) i uttr. som angiva att man för viss orsaks skull får höra ngt mer l. mindre obehagligt l. får uppbära förebråelser; förr särsk. i uttr. höra ondt l. illa, bli utsatt för klander, få ett dåligt rykte l. anseende. (Om drottningen bröt sitt löfte) Hwem skulle då icke wänta att K. M:tz höga nampn skulle i andre landh höra ondt? RARP 4: 428 (1650). Skall jagh hafwa dhen, dher är itt widvnder för alla, och höra för hanss skull spott och spee. VDAkt. 1661, nr 194. Episcopus hade besvärat sigh öfver booktryckaren, att han gör små columner, och kan Academien derföre illa höra. ConsAcAboP 3: 65 (1665). Stilen (i friherrinnan Knorrings arbeten) är .. ytterst vårdslös, och recensenterna läto henne jämt höra detta. Sylwan SvLit. 121 (1903).
β) (†) i uttr. höras väl i ngns öron, låta behagligt i ngns öron, ljuda väl. Thet höres icke wel j theras (dvs. de visas o. förståndigas) öron, när man sägher, Wij skole allena genom trona på Christum warda salighe. LPetri 1Post. R 1 b (1555).
γ) (tillf.) i uttr. vara fattig, så att man inte kan höra l. dyl., så att man varken vet ut eller in. Min vedsågare har fem ungar och kärring — fattiga så att de inte kunna höra. Benedictsson Ber. 64 (1886).
δ) (föga br.) i förb. med predikativt attribut l. efterföljande inf.: (på grund av ngt yttrande) värka som (det l. det) l. tyckas (vara så l. så). En menniska, som höres nogräknad vid öfverenskommelsen, plägar sedan vara ordentlig med betalningen. Almqvist Lad. 21 (1840). Ord, hvilka .. af den förbryllade ynglingen hördes innebära den dom, att ingen examen kunde honom för det närvarande tillåtas. Atterbom Minnest. 2: 223 (1855).
3) med särskild tanke på att ngn har sin uppmärksamhet fäst på innebörden av det l. de ljud som han uppfattar: lyssna till (ngt), uppmärksamma (med hörseln); ofta med prep. o. då svårt att skilja från förb. HÖRA PÅ; äv. med personobj.: lyssna på (ngn); äv. abs. Höra (uppmärksamt) på ngn. Det är ingenting att höra på. Jag orkar inte höra på det längre. Så hörer nw j lijknilsen om sädhismannen. Mat. 13: 18 (NT 1526). Hålle .. (Guds ord) heligt, höre thet gerna och läre. Cat. 1567, s. A 6 a; jfr a. (Capitulares) skola gerna och tåligt höra dhem, som något hafwa at andraga. FörordnRättegDomcap. 1687, § 7. Sten tilböd, at gifva sig och sit folk til krigsfångar; men fienden ville sådant icke höra. Dalin Hist. 2: 336 (1750). Med handen på låset han hör och hör. Snoilsky 2: 86 (1881). Janson Gast. 65 (1902). — särsk.
a) ss. åhörare närvara vid ngns föreläsning, predikan o. d. (med obj. betecknande föreläsningen l. föreläsaren osv.); ofta om regelmässigt bevistande av ngns föreläsningar o. d. I söndags var jag i domkyrkan och hörde domprosten. I Stockholm brukade jag mest höra N. M. Oleff Petri .. war .. heem kommen iffrå then höga schola i Wittenberg, thär han hade genom wehll hördt .. Doctorem Martinum Lutherum medh andra höglärde men i samma schola. Svart G1 92 (1561). Skole alle Studiosi (vid Uppsala universitet) .. höra lectiones publicas. Thyselius HdlLärov. 2: 48 (1637). Östergren (1928).
b) i uttr. höra efter ngt, eg.: ivrigt lyssna efter ngt; bildl.: förfråga sig om ngt, göra efterforskningar l. förfrågningar om ngt; svårt att skilja från förb. HÖRA EFTER; förr äv.: ”lyssna till” ngt, ta hänsyn till l. bry sig om ngt. J medler tijdh så skall han likwäll låta höra effter then förra hustrun. VästeråsDP 9/1 1621. Jag skull ej som andra göra, / Efter folkets sqvaller höra. Bellman (BellmS) 2: 106 (c. 1775, 1791). Höra efter rum. Westee (1842).
c) med predikativt attribut som angiver resultatet av hörandet, i sådana uttr. som höra sig mätt, trött o. d. Hoffmann Förnöjs. 28 (1752). På sakören, edgång och tjufvar och rån / Jag hörde mig mätt. Geijer I. 3: 182 (1811).
d) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: som har gehör l. vinner beaktande; aktad; särsk. i uttr. vara väl hörd, ha godt anseende, hörd och vörd, aktad o. ansedd. (Joar Blå var) högt reknat och mykit hörd .. i bland then meniga man i rikit. OPetri Kr. 73 (c. 1540). En gång förförd, blijr sällan wäl hörd. Grubb 187 (1665). Ty, när blir en ringa person, (som man säger,) hörd och vörd? NVexjöBl. 1847, nr 22, s. 3.
e) i imper., ofta användt ss. ett slags interj. varigm man påkallar ngns uppmärksamhet; ofta i förb. med pron. l. sbst. som utmärker den tilltalade personen. Låt mig nu se att ingen går på isen, hör ni det! (jfr 9 b). VarRerV I 4 a (1579). Hör! hör een skön Music; af Lutor och Bandurer. Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). Hör will tu predijka om söndagh och komma till afftonmåltijdh. VDAkt. 1675, nr 78. Hör I Orphei Drängar, / Stämmen edra strängar. Bellman (SVS) 1: 33 (c. 1770, 1790). Nej hör bara hvilken älskvärd caprice! Altén Fästm. 6 (1796). Hör nu, håller ni mycket på den der titeln. Hedberg Sardou 70 (1866). Nej, hör du, nu går det för långt! Strindberg RödaR 121 (1879). Hör du Percy, hur står det egentligen till med dig? Siwertz Sel. 1: 164 (1920). Anm. I vard. spr. (i sht i Stockholm), ngn gg återgivet i tryck, förekommer formen hörru hör4u [av hör du] CGEstlander (1887) i SnoilskyVänn. 2: 300. Strix 1919, nr 13, s. 5. — särsk.
α) (vard.) i uttr. hör hit, eg.: ”lyssna hitåt”, hör på (därborta); jfr HIT, adv. 1 a γ. Det börjar skymma redan. Hör hit der; tag in ljus. Remmer FöregDöde 56 (1828). ”Hej! hör hit, du tvätterska derborta!” Mellin SDikt. 296 (1852). särsk. i överförd anv.: kom hit, ”titta” hit. Hör hit i morgon. Weste (1807).
β) [jfr motsv. anv. i eng. (o. dan.)] (mindre br.) ss. uttr. för bifall (åt en talare); äv. substantiverat. Må man .. ropa åt dem (dvs. de gryende talangerna), såsom de ädle britterna: hör, hör! LStenbäck (1837) hos Aspelin Stenbäck 119. Förtjust åt alla ”hör!” .. / .. Han tyckte sig som Cicero i Rom. CVAStrandberg 5: 235 (1862; eng. orig.: hear hims!). Noreen VS 5: 104 (1904).
γ) (vard.) i uttr. hör på den o. d., i fråga om ngt oväntat l. olämpligt uttalande o. d. från ngn. Hör på den! Andersson Kal. 42 (1906). ”Hör på det nötet!” .. kvittrade sparvarna. Lagerlöf Holg. 2: 95 (1907; med avs. på Nils Holgersson).
4) (på grund av att ngn berättar därom) få upplysning l. underrättelse om (ngt, stundom äv. ngn); äv. mera allmänt: få meddelande om (ngt, utan att man därvid tänker på en direkt hörselförnimmelse); erfara; få veta. Man hör ju aldrig någonting annat (än olyckor) nu för tiden. Vad har du hört för nytt? Har du hört sista nyheten? Höra (på) maken, se MAKE. Det var det värsta jag hört. The .. begynte omcringföra the ther siuke wåro på sängar när the hörde honom wara ther kommen. Mark. 6: 55 (NT 1526). Iagh hörer at vthi Egypten är sädh nogh. 1Mos. 42: 2 (Bib. 1541). Så var den saga som jag hörde. Tegnér (WB) 4: 33 (1822). Af Leffler hör jag, att Wickenberg har rest till Holland. Lundgren MålAnt. 1: 4 (1873). Af Adlercreutz hörde jag senare, att han icke kunnat lefva såsom justitiestatsminister för 30,000 kronor om året. De Geer Minn. 2: 82 (1892). Men dessa tvifvel vika, när man hör de fullgoda skäl, som bevisa riktigheten af det nu sagda. Schück o. Lundahl Lb. 1: 41 (1901). Skall man sälja huset här? .. Nej, inte hvad jag hört! Strindberg Kamm. 1: 7 (1907). — särsk.
a) i uttr. höra (ngt) om (förr äv. av) ngn l. ngt, få del av underrättelser, upplysningar o. d. om ngn l. ngt, få veta ngt om ngn l. ngt, ryktesvis inhämta ngt om ngn l. ngt; äv. utan obj. höra om ngn l. ngt, höra talas om ngn l. ngt, få upplysningar; äv. i uttr. få höra ngt l. om, förr äv. av ngt, få höra talas om ngt, få veta ngt (jfr FÅ, v. 15 b). Jag har inte hört mycket om den här saken. Vad är det jag hör om dig? Jag har bara hört godt om honom. Höra ondt om ngn. Han ville inte att man skulle få höra ngt om hans resa. Han hadhe mykit hört om honom. Luk. 23: 8 (NT 1526). Sedan haver jagh inted af dem hört elder förnumitt. OxBr. 6: 6 (1626). Det är så roligt, att höra om de här folken, träden och floderna. Får jag läsa vidare? Almqvist DrJ 308 (1834). Nu hörs om dig ej annat än klagomål. Runeberg 2: 58 (1848). Du har väl hört om min sjukdom. Fröding Brev 202 (1894). — särsk. (i Finl.) i uttr. höra illa om ngn, höra ofördelaktigt tal om ngn; jfr c γ. En sådan skojare fins inte i hela socknen. Man hör endast illa om honom. Hertzberg Päivärinta 3: 276 (1886).
b) i uttr. höra sägas, berättas, talas (om ngt) o. d., få veta l. erfara (ngt) gm andras berättelse l. tal därom o. d.; jfr 2. Jag har hört sägas att han skall ha kommit hem nu. Jag har hört sägas så. Jag känner honom inte, utan har bara hört talas om honom. Jag har hört glunkas om det. Iagh haffuer hördt säyas om tigh, at tu haffuer the helgha Gudhars anda. Dan. 5: 14 (Bib. 1541). Vid afgörandet af vissa vigtigare samhällsfrågor får (man) höra talas om, att statens väl står på spel. BEMalmström 7: 407 (1845).
c) i pass. med saksubj.: vara l. bliva bekant; förspörjas, ryktas, höras av; förr äv. med prep. av; jfr HÖRA AV 3. Vad hörs det för nytt? Hvilkit dogh aldrigh til förene hos någon christen herre och furste hafver varit hördt eller spordt af värdenes begynnelse. RA I. 2: 259 (1568). Ifrån Lijfflandh höres inte hvarken ondt heller godt. AOxenstierna 2: 52 (1612). I dagh kom itt skep frå Dantzigh, huilket berättar, att uthi Pryssen af ingen verfning höres. OxBr. 1: 93 (1616). Om henne många under höras. Ling BlotSven 4 (1824); jfr a. Om partiställningen i Andra kammaren höres åtskilligt kuriöst. Samtiden 1873, s. 52. — särsk.
α) [efter fin. kuuluu i förb. med verb] (numera bl. i Finl. o. Norrl.) med inf.-konstruktion: sägas, påstås. (Han) höres varit Secretarius eller Registrator i Kongl. Antiqvitet Archivo. Wettersten Forssa 137 (c. 1750). Endera dagen skola vi uppvakta vår vicekansler, som hörs hafva kommit redan i går. LStenbäck (1855) hos Aspelin Stenbäck 462. Lindberg FinNov. 1: 203 (1894). Herren hörs nog ha det han reder sig med. Högberg Vred. 3: 32 (1906).
β) [efter fin. mitäs kuuluu] (i Finl.) i uttr. vad hörs det? o. d., vad hörs det för nytt? Guds frid! svarade Iska och frågade, hvad det hördes. Hertzberg Reijonen 83 (1885). jfr RSaxén i FinT 1904, 1: 302.
γ) (i Finl.) i uttr. höras illa, förspörjas dåliga nyheter; jfr a slutet. FoU 15: 50 (1902).
d) i uttr. icke höra ett ord (i)från ngn o. d., icke få några underrättelser från ngn, icke höra från ngn. Jag har sedan aldrig hört et ord från honom. HT 1902, s. 252 (1793). Halfva året kunde förflyta utan att Rådet hörde ett ord från konungen. Svedelius i 2SAH 54: 256 (1879).
5) [utvecklat ur 3] (i högre l. religiös stil) i fråga om bön, begäran o. d.: med välvilja lyssna till ngn l. ngt, välvilligt upptaga (ngt), uppfylla (ngns begäran), bönhöra (ngn). Thin böön är hördh. Apg. 10: 31 (NT 1526). Herren hörde honom (dvs. Isak) .., och Rebeka hans hustru wardt haffuandes. 1Mos. 25: 21 (Bib. 1541). Ach hör migh Herre Jesu Christ, / Gör tigh een säng vthi mitt bröst. Ps. 1653, s. 359; jfr Ps. 1819, 63: 13. Dhen intet hörer dhen fattiga, han blijr intet hörder igen. Grubb 125 (1665). Gudh hörer inga onda böner. Törning 48 (1677). Hör oss, Svea, moder åt oss alla! Wennerberg 4: 19 (1853, 1885).
6) åhöra vad ngn har att andraga i visst hänseende för att med ledning härav skaffa sig en mening därom; stundom: inhämta (ngns mening, råd l. dyl.); äv. i överförd anv. Utan ngns hörande, utan att ngn blivit tillspord. När nogon twifwelachtigh Saak framkommer .., ther må man jw höra godhe Mäns Rådh. DomRegl. mom. 39 (c. 1540). RA I. 3: 85 (1593). Nu är jag färdig att höra dig. Schulthess (1885). — särsk.
a) i sht kansl. i fråga om inhämtande av ngn offentlig myndighets l. korporations mening: åtspörja. Därom måste stadsfullmäktige höras. Höra olika myndigheter. BB 26: 4 (Lag 1734). Börja Krig utan Ständers hörande. AdP 1789, s. 523. Ej må Konungen fatta något beslut i de mål, hvaröfver Stats-Rådet höras bör. RF 1809, § 8. Konungens befallningshafvande i länet, som hördes öfver ansökningen, anförde att (osv.). Samtiden 1873, s. 531. Annerstedt Rudbeck Bref cxc (1905).
b) kansl. l. jur. i fråga om undersökning som myndighet, särsk. domstol, anställer; numera i sht med personobj., ofta liktydigt med: förhöra (se d. o. 2). Efter parternas hörande. G1R 2: 194 (1525). Skilier them åt jfrå huar annan, så wil iagh höra hwar thera för sigh. Sus. 51 (Bib. 1541). Öfver ingens egendom eller rättighet bör dömas, innan han blifvit hörder. Nehrman PrCiv. 127 (1751). Domaren .. får (icke) döma till förfång för någon, som ej varit hörd i målet. Kallenberg CivPr. 1: 591 (1922). jfr FÖR-, FÖRE-HÖRA. — särsk. (†) med vissa sakobj. Bleffuue thenne eff[ter]:ne thill kåradh ath höra (dvs. gå igenom) stadzkiellaress rekiennskiap. SkrGbgJub. 6: 266 (1592) [jfr ä. d. høre et regnskab]. Welbemelthe Arffuidh Suån (skall) höra saken them emellom, om huilken som kan haffua beste withnne om sam[m]a handel. Därs. 406 (1597).
c) (ngt vard.) gm utfrågande pröva (ngn) med avs. på hans (inhämtade) kunskaper (i ngt ämne o. d.), förhöra; äv. med sakobj.: förhöra l. höra upp (en läxa o. d.); äv. i förb. höra ngn på ngt, förr äv. höra ngn ngt; jfr FÖRHÖRA 3. Höra en gåsse, om han kan sin lexa. Lind (1749). En lat preceptor, som .. icke orkar höra discipeln sin (dvs. hans) läxa. CIHallman 131 (1776). Böttiger 6: 121 (c. 1875).
7) göra sig underrättad (om ngt), förhöra sig om (ngt), efterhöra, taga reda på. Gå och hör, om tidningen har kommit. Thå Petrus clappadhe på farstwffuo dörena, gick en pigha vth ath höra hoo ther war. Apg. 12: 13 (NT 1526). Jag måste väl höra hur detta hänger tilhopa. Eurén Kotzebue Cora 59 (1794). Andra .. hade gått till stadshuset för att höra om stora salen kunde bli ledig till en eventuel slädpartisbal. Hedenstierna Kaleid. 89 (1884).
8) förstå l. märka (ngt) av vad man hör; särsk. i uttr. höra på ngn l. ngt (att osv.). Detta lärer kyrkioherden tvifvels uthan honom anklaga före, som iag hörde på hans taal. VDAkt. 1709, nr 330. Jag hör att du ej känner till saken. Schulthess (1885). Jag har hört på den ton, varmed ett flertal av hennes f. d. elever talat om moster, att (osv.). Laurin 1Minn. 49 (1929). — särsk. opers. i uttr. det hörs på ngn l. ngt (äv. av ngt) att (osv.), det märks av vad ngn säger, sjunger osv. att (osv.); äv. enbart: det hörs att (osv.) o. d., det märks att (osv.); förr äv. mig hörs att o. d., jag märker att (osv.). Ty migh höres på hans taal medh skääl, / Han förstår sig på saaken ganska well. Holof. 12 (c. 1580). Jag är född i Paris, det hoppas jag hörs på dialekten. Almqvist GMim. 2: 100 (1842). Det hörs att fru Svenson är förståsigpåare. Edgren Kom. 133 (1891). Det hördes på rösten, att han blev glad över förslaget. Lagerlöf Holg. 2: 474 (1907).
9) (dels i högre stil, dels folkligt) rätta sig efter (ngn l. ngt), hörsamma; lyda. OPetri MenFall 112 (1526). Iagh skal driffua hemd medh grymheet och wredhe, på alla the Hedhningar som icke höra wilia. Mika 5: 15 (Bib. 1541). Topelius Lb. 1: 39 (1860). Den röst, som alltet hör, är Adonai's, / är Zeus' — han hyllas under många namn. Rydberg Dikt. 1: 181 (1877, 1882). — särsk.
a) (†) i pass. Han satt i en länstol och commenderade som en Påfve, men blef hörd som en Tiggare-Munk. Dalin Arg. 1: 112 (1733, 1754). Om jag hördes, skulle intet enda ord af allt detta nämnas i företalet, eller nämnas någonsin. Leopold (1801) i GustBr. 94.
b) (vard.) i uttr. och hör sen!, fogat i sht till en befallning o. understrykande denna; jfr 3 e. Jupiter. .. tag af tobaken der borta. Merkurius. Hvilken tobak, söta far? Jupiter. Af slaget vid Waterloo, och hör se'n! CFDahlgren 2: 289 (1821).
10) [jfr motsv. anv. i fsv., ävensom i mnt. o. ä. t.] i uttr. som beteckna att ngt står i förbindelse med l. är samhörigt med ngt annat. — jfr DIT-, FAST-, VID-HÖRA.
a) (numera i sht vard.) i förb. med prep. till, förr (enst.) äv. med indirekt (person)obj.: vara ngns egendom, ägas av (ngn), tillhöra; numera bl. (i vitter stil l. vard.) övergående i b. Den här boken hör till universitetsbiblioteket. Ängsbiten därborta hör till greven. Itt lider, som mig hörer och iche soknen. Murenius AV 362 (1657). Hästen hade hört til hans (dvs. bondens) Släkt. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Till barn hör himmelens rike. Tegnér (WB) 3: 112 (1820). Därs. 4: 33 (1822).
b) vara (en) del (av ngt); utgöra ngt som ingår i ett större helt; räknas (till ngt); vara förknippad (med ngt som anses som det större o. huvudsakliga), hänföra sig (till ngt); stå i samband (med ngt); vanl. i förb. med prep. till l. de pronominella adverben hit, dit, vart. Den här skruven hör till locket. Han hör till familjen. Bankkrascher höra nu till ordningen för dagen. Skildringen hör till det bästa i hela hans produktion. Detta hör till mitt fack. Det hör inte till saken. Hes. 42: 13 (Bib. 1541). Discurrerades om Värmelandh hörer egentligen till Svea eller Götha rijket. RP 5: 236 (1635). Men slijkt hör intet hijt. Lucidor (SVS) 257 (1672). Estlänningarna sjelfva och i synnerhet Revelsboarna ville höra till Sverge. Fryxell Ber. 4: 4 (1830). Allt hvad till hans lifs nödtorft hörde. Runeberg 4: 247 (1836). Till Kristi profetiska embete hör, att han kungjort och kungör Guds vilja. Kat. 1878, nr 119. Ja, du hör till dem som lyckas med allting, du. Siwertz Sel. 2: 104 (1920). Till det utsökta hån, med vilket Gustav Vasa behandlade .. Peder Sunnanväder och Mäster Knut, hörde det också, att de tvingades att på stora torget dricka brorskål med bödeln. Nilsson FestdVard. 44 (1925). — särsk. (†) refl. Man menar, att de engleska haffua ike allenast anpakat en hop aff de swenska skepen, utan ock alla han öfverkommer, höre sigh till hwem de willa. Ekeblad Bref 1: 193 (1652; rättat efter hskr.).
c) (i sht i vitter stil) bruka förekomma i samband (med ngn l. ngt), passa (för ngn l. ngt), anstå; i förb. med prep. till (förr ngn gg äv. för). Så droog han (dvs. konung Kristoffer av Bayern) til Stocholm, bleeff och ther med sådana pråål och stååt in taghen som ther til hörde. OPetri Kr. 205 (c. 1540). Til ens dåras rygg hörer rijs. Ordspr. 10: 13 (Bib. 1541). MoB 2: 259 (1810). Till Mannen ännu svärdet hör. Tegnér (WB) 7: 13 (1833). Till ungdomen hör det att vara entusiastisk och helst för radikala åsikter. De Geer Minn. 2: 282 (1892). 5Mos. 22: 5 (Bib. 1917).
d) (†) i förb. med prep. till: vara hemfallen (åt ngt). Then sin nästa orättwijslighen kommer ifrå hans eghit, .. han hörer til Tiuffuerijs straff. Fosz 335 (1621; nt.: ys in der straffe der deverye).
e) i förb. med prep. till: krävas (för ngt), fordras; numera knappast br. l. övergående i c. Till konungxlig staat hollandis hörer monga penninga. G1R 1: 258 (1524). Thet hörer mer fast til hest en ropa hoij. SvOrds. C 4 a (1604). Dertill hörer tid. Lindfors (1815).
f) i förb. med prep. under.
α) vara underlagd (ngns domsrätt, myndighet, överhöghet o. d.), lyda under, sortera under; äv. allmännare: vara underordnad (ett visst begrepp, kategori o. d.); förr äv. i uttr. höra under ngns lydno, lyda under ngn. (De ville) icke längre .. höra vnder the Swänskas lydno. Widekindi KrijgH 220 (1671). Konungen låte en hvar blifva dömd af den Domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder. RF 1809, § 16. I våra dagar höra stora delar af (Övre Ulleruds socken) .. dels under Ransäters, dels under Mölnbacka bruk. Höjer Sv. 1: 467 (1875). Qvadraten hör under begreppet parallelogram. Sundén (1885). SFS 1920, s. 1020. (†) Allom som höra vnder bårgerlige Ståndet ware förbudit at draga något borderewärck (osv.). HSH 31: 83 (1661).
β) (†) tillkomma (ngn), vara ngns rätt. (Om ngn finge sin hemliga bikt röjd) och der igenom föllo under äfwentyre till sitt lijf och wälferd, tå höre thet under höga Öfwerheeten, honom antingen näpsa eller skona. KOF II. 2: 65 (c. 1655).
g) i uttr. höra hemma, se HEMMA, sbst. o. adv. 4 (c α). — jfr HEMMA-HÖRA.
11) i opers. konstr.: tillhöra, tillkomma, passa sig; numera bl. ngn gg [efter d. som sig hør og bør, jfr nt. as sik't hört un ƀört] i uttr. (så)-som sig hör och bör o. d., som tillbörligt är, som sig bör. Oss hörer icke scriffua på någhen, men sägia huar annen wnder öghen wele wij på wåre side wara öffuerbödig tiil. G1R 6: 388 (1529). Så schulle thu (dvs. J. III) vdi thesse thu års fredztiidh haffue sendt till oss (dvs. tsar Ivan IV) thine sendebudh, som till fredzstillestondett sig hörde. SvTr. V. 1: 25 (1576). Prytz OS C 1 b (1620). Ihre (1769). Till att börja med iakttogo gubbarna, såsom sig hör och bör, en eftersinnande tystnad. Geijerstam Aldrig 148 (1891). Lidforss Dante I. 2: 93 (1902).
Särskilda förbindelser: HÖRA AN10 4. [jfr t. anhören] till 3: lyssna till (ngn), åhöra; numera bl. arkaiserande l. ngn gg i imper. ss. lystringsrop. Humbla Landcr. 90 (1740). Stillen eder harm, / Herr riddare, och hören lugnt mig an! Hedberg Bröll. 6 (1865). Hör an, boys, vände han sig till oss, här ha vi passaden i alla fall! Bergdahl Antip. 40 (1906). jfr ANHÖRA.
HÖRA AV10 4, äv. UTAV04. jfr AVHÖRA.
1) (i vissa trakter, vard.) till 2: höra, uppfatta, märka. Hon var mäst ute på gården vidh sit arbete, och hörde ingen ting af, annat än Broman och Forsman tallte och siungde tyska. VRP 12/3 1722. Berg Sjöf. 125 (1910).
2) (†) till 3, bildl.: höra (talas om), veta av. Man wille platt intet höra af, at thet skulle wara någon pestilens å ferde. Swedberg Dödst. 588 (1711).
3) till 4: gm andras berättelse l. ryktesvis få veta l. erfara (ngt), höra omtalas, få underrättelse om (ngn l. ngt); komma i beröring med (ngn l. ngt); i sht i pass. (vanl. i nekande uttr.): förspörjas, bliva känd l. bekant. HB 2: 343 (1598). På mer än trettio år hade de (dvs. de två f. d. kamraterna) icke hört af hvarandra. Lundegård Prom. 1: 52 (1893). (†) Vti wår vngdoms tid hafwe wi aldrig hördt vtaf så mykit hiertängsligt folck, som nu. Swedberg SabbRo 67 (1705, 1710). särsk.
a) i pass. med subj. som betecknar konkret föremål, särsk. person, övergående i bet.: komma, anlända, infinna sig. Han lofvar nog att betala, men penningar höras ej af. Nordforss (1805). Hon trodde den onde ha tagit Inspektorn efter han inte hördes af. Cederborgh RK 5 (1816). Melin VikSaga 89 (1910).
b) i pass. med subj. som betecknar handling l. händelse, övergående i bet.: inträffa, förekomma. Ingen dag är så helig, at det ju höres af stöld, Eder och svek. Roman Holbg. 113 (1746). Sedan hördes intet af förrän vi började vår eld. Lilljebjörn Minn. 30 (1874). Det hörs ej af någon betalning. WoH (1904); jfr a.
c) i uttr. låta höra av sig, på ett l. annat sätt (i sht gm brev l. telefon, men äv. gm personligt besök, hälsning gm annan person o. d.) giva sig till känna (i förhållande till ngn annan), ”giva livstecken ifrån sig”; äv.: framträda (inför publiken); äv. med sakligt subj.; äv. i uttr. låta (ngn) höra av ngt, meddela (ngn) ngt. Låt snart höra av dig! Sahlstedt (1773). Han blef i sin barndom skickad til Ostindien och har nu på flera år ej låtit höra af sig. Stridsberg Friman 13 (1798). Låt mig få höra af någonting, när jag återkommer till Stockholm. Almqvist AMay 15 (1838). (Carl von Zeipel) har efter flera års tystnad åter nyligen låtit höra af sig med ett par smärre berättelser. Sturzen-Becker SvSkönl. 66 (1845). Den motvilja mot sekreta utskottet och mot dess tilltagande makt, som redan på föregående riksdagar låtit höra af sig, yppades äfven nu. Carlson Hist. 3: 107 (1874).
d) i uttr. få höra av ngn l. ngt, i fråga om förhållandet att ngn på ett l. annat sätt giver sig tillkänna för ngn l. att man får anledning att på ett l. annat sätt syssla med ngt; stundom med en hotfull undermening. RP 12: 327 (1648). Förrän thédags trodde man sig icke få höra utaf någon af gästerna. Knorring Ståndsp. 2: 100 (1838). Jag vill inte veta af ett sådant lefverne. Han skall få höra af det i morgon dag! Bremer Hem. 1: 65 (1839). Ni skall snart få höra av mig. Auerbach (1909).
HÖRA EFTER10 32, äv. 40. jfr EFTERHÖRA.
1) till 3: gm att lyssna ta reda på (ngt); lägga märke till (ngt). Spegel 276 (1712). Lät oss höra efter hvad denne lille Fåra-herden siunger. Lagerström Bunyan 2: 112 (1727). Hör noga efter, hur jag uttalar detta ord. Auerbach (1909). (†) Höra efter det Guds Ord som der (dvs. i kyrkan) predikas. Schartau Und. 156 (1804).
2) till 3 (o. 7): göra sig underrättad om (ngn l. ngt), förhöra sig om, taga reda på, göra förfrågningar efter (ngn l. ngt); söka skaffa (ngn l. ngt); äv. abs. Har du hört efter resgodset? Vill du höra efter, om det finns några biljetter kvar? RP 6: 73 (1636). (Jag) nödgades .. bortvijsa (pigan), och höra effter nogor annor i den afvistas ställe. VDAkt. 1683, nr 116. Hör efter hos Delén, hur många prenumeranter där kan finnas på Fosf(oros). Atterbom (1811) i BrefNSkolH 323. Clotilde. .. Har Marthe kommit hem ännu? Benoiton. Vi ska' höra efter! Hedberg Sardou 105 (1866). Hallström Händ. 211 (1927).
3) (†) till 9: rätta sig efter (ngt). Han hörde eij effter hans förmaningar. CollMedP 1704, s. 281. Swedberg Cat. 310 (1709).
HÖRAS FÖRE, se HÖRA SIG FÖR.
HÖRA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, äv. HOP4. till 10: höra tillsammans. Sahlstedt (1773). Speglar och mahognymöbler höra ej ihop med den enkelhet, som tillhör en jordbrukare — en bonde. Wetterbergh GNord 38 (1862). Om tron och Gud höra tillhopa, så att vi icke kunna tala om tron utan att tala om Gud. Aulén AllmTron 14 (1923). jfr HOPHÖRA.
HÖRA IN10 4.
1) (vard.) till 3 o. 7: göra ett kort besök (i förbifarten) för att höra efter ngt, ”titta in”. Hör in då du går förbi. Björkman (1889). Auerbach (1909).
2) till 10, i förb. höra in under (ngt), höra med under (ngt, t. ex. en viss kategori), kunna inrangeras under (ngt). (Frågan om studier och undervisning) är för visso i Spanien och Portugal en fråga, som hör in under kapitlet om dekadans. Vising Span. 33 (1911).
HÖRA MED10 4. till 10, i förb. med prep. till, bland, under: ingå ss. del (i ngt större helt), höra samman (med ngt); utgöra medlem (av ngt); äv. abs. med syftning på ngt föregående. Det här hör med. Hedin Rev. 1 (1879). Äfven .. (Strandbergs överdrifter) höra med till karaktäristiken af honom och hans tid. Sylwan SvLit. 320 (1903). Mamsell Broström hörde just inte med bland societeten. Lagerlöf Mårb. 247 (1922). jfr MEDHÖRA.
HÖRA OM10 4.
1) till 3: höra ännu en gång. Det där tål att höras om! Auerbach (1909).
2) till 7, i förb. höra sig om 10 04, i vissa trakter äv. med huvudtonen på verbet, numera bl. i förb. med prep. efter l. abs., förr äv. i förb. höra sig om ngt: fråga efter l. söka (ngt som man vill skaffa sig l. ta reda på), fråga sig för om (ngt), höra efter; se sig om. VDAkt. 1696, nr 437. Han hörer sig om köpare i Göteborg. Barchæus LandthHall. 48 (1773). Men jag får väl höra mig om efter något annat på närmare håll. De Geer Lillie 7 (1880).
HÖRA OPP, se HÖRA UPP.
HÖRA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. till 3: (uppmärksamt) lyssna på (ngt); äv. bildl. Jag står inte ut med att höra på allt vad han pratar. Hör på nu vad jag säger dig! Merck grant til, och see och hör granneligha på alt thet iagh tigh säya will. Hes. 44: 5 (Bib. 1541). Wi wilje .. i stillhet och wyrdnat höra vppå Christi tal. Swedberg SabbRo 1089 (1702, 1712). Och han sjöng för menigheten, hvem som ville höra på. Runeberg 5: 12 (1860). jfr PÅHÖRA. särsk. i imper. (stundom sammanskrivet), användt ss. lystringsord. Humbla Landcr. 154 (1740). Hör på, herr Wendel, ni har väl gått på gymnasium inte sant? PT 1897, nr 69, s. 2.
HÖRA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. till 10: utgöra ett helt, höra ihop; stå i närmaste förbindelse (med ngt annat l. med varandra); ofta bildl. (Vetenskap o. konst) måste höra tillsammans för att gifva ett lefvande väsen. Agardh Bot. 1: Föret. 2 (1830). Det förefaller mig som hörde jag inte riktigt samman med menniskorna här. Lundegård Prins. 169 (1889). jfr SAMMANHÖRA.
HÖRA SIG FÖR10 0 4, i vissa trakter äv. med huvudtonen på verbet, äv. (i sht förr) FÖRE32, förr äv. HÖRAS FÖRE. till 3 (o. 7): (på förhand l. under hand) gm frågor göra sig underrättad (om ngn l. ngt), skaffa sig (förberedande) upplysningar l. besked, höra efter. Begærandis atj vele höress före med testamentario. G1R 4: 370 (1527). Intet nämnvärdt nytt utöfver hvad vi i går kunde meddela efter att ha hört oss före i utrikesdepartementet. VL 1897, nr 185, s. 2. Medan .. (Snellman) väntade härpå, hörde han sig för om han inte skulle kunna finna anställning vid universitetet. Lagerlöf Top. 231 (1920). jfr FÖR-, FÖRE-HÖRA.
HÖRA SIG OM, se HÖRA OM.
HÖRA TILL10 4. jfr TILLHÖRA.
1) (numera bl. vard.) till 2: komma i tillfälle att höra, kunna höra. (Han slutade) att ropa, så att .. Wittenbergh kunde inth(et) mehr(e) höre till honum. SthmTb. 30/10 1584. Warnmark Epigr. I 2 b (1688). Man hade ju ej hört till ett ljud .. på hela vintern. Molin ÅdalP 86 (c. 1895).
2) (numera bl. arkaiserande) till 3: lyssna uppmärksamt till (ngn l. ngt), höra på; äv. abs.; förr äv. bildl.: iakttaga, se till. Hörer til all folck, achter här vppå alle j som på thenna tijdh leffuen. Psalt. 49: 2 (Bib. 1541). The gode men, som utt med grensen bo .. ville .. höre tyll, hvem som utt och inndrager i landet. RA I. 1: 518 (1547). Hej, hörer till, alle köpstadens män. Ossian-Nilsson Ork. 28 (1907).
3) (numera ngt vard.) till 4: höra av (ngn l. ngt); erfara (ngt om ngn l. ngt); i sht opers. i pass.: spörjas, vara bekant om (ngn l. ngt). Det hörs inte till något mer om den saken. Vm thet höris noget tiil Hertug Christian huar han är. G1R 10: 88 (1535). (Han) fick .. en bouteille (brännvin), hvarefter de icke hörde til honom. TörngrenMål. 18 (1801).
4) (numera bl. i vissa trakter, vard.) till 7: höra efter. Och befaltes deropå Cammerrådh att .. höra till her i Stockholm om nogon anseenlig post spanmåhl. RP 7: 94 (1637). Weise 2: 66 (1771). Cavallin (1875).
5) (†) till 9: lyda. Sij, lydhna är bätre än offer, och höra til är bätre än thet feta aff wädhrar. 1Sam. 15: 22 (Bib. 1541).
6) till 10.
a) till 10 a: vara (ngns) egendom, ägas av (ngn), tillhöra; äv. bildl. G1R 1: 94 (1523). Huadh wij nu leffue eller wij döö, herranom hörom wij till. Rom. 14: 8 (NT 1526). Wij Swenske höre och gudhi til så wel som annat folk. OPetri Ors. A 3 a (1531). Rydberg Dikt. 1: 7 (1877, 1882). Hos en del lägre stammar hör jorden ännu i dag hela ätten till. Svensén Jord. 136 (1885).
b) till 10 b: vara del (av ngt), vara förknippad med (ngt), höra samman med, ingå i. LPetri 3Post. 148 b (1555). Det hörde icke till konung Karls lynne att vara mångordig. Svedelius i 2SAH 44: 66 (1868). Något, som var främmande och hemskt och inte hörde hans värld till. Lagerlöf Holg. 1: 14 (1906). särsk. i uttr. det hör till, i fråga om ngt som med en viss nödvändighet hör samman med ngt annat l. med en viss situation o. d.; äv. (med anslutning till c) om ngt som anses passande o. d. Vi äta bittida middag här på landet, .. jag tycker det nästan hör till. Sturzen-Becker 2: 123 (1841, 1861). Når en åbo på den tiden var högtidsklädd hörde det till att han hade stöflar och galoscher. SDS 1899, nr 569, s. 2.
c) till 10 c: tillkomma (ngn l. ngt); vara tillbörlig för (ngn l. ngt); i sht opers. Ius presentationis hörer til rikisins herre oc Höffuitzman. G1R 1: 56 (1523); jfr b. Fruchta Gudh och halt hans bodh, ty thet hörer allom menniskiom til. Pred. 12: 13 (Bib. 1541). Om Manna-vettet hör en Stats-Man til at dömma. Nordenflycht QT 1748—50, s. 22. Svensén Jord. 57 (1884). särsk. (starkt vard.) i uttr. det hör fan till (att göra det l. det), det är ngt synnerligen obehagligt, ”det skall tusan göra”. Hemberg ObanStig. 5 (1896). Men att åka i december, utan en torr tråd på kroppen, hör fan till. Engström Äfv. 54 (1908).
d) till 10 e: krävas l. fordras l. vara av nöden till l. för (ngt). Ther hörer stor kost och täring til at holla sådana folk til hopa. G1R 8: 28 (1532). Ther hörer beskedeligheet til, at predika för offörstondugt folk. OPetri Kr. 43 (c. 1540). Det hör en god portion fräckhet till. Auerbach (1909). särsk. (†) i pass. Att komma sig ther wel vtt igen, wil höras konst och arbete till. G1R 14: 44 (1542).
HÖRA TILLSAMMAN(S), se HÖRA SAMMAN.
HÖRA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPHÖRA.
1) (vard.) till 3: uppmärksamt lyssna (på ngn); vara uppmärksam l. vaken; förr äv. i uttr. höra upp med öronen; äv. allmännare: se upp; äv. bildl. Hör upp! Och förundrar [oss] för then skuld icke lijtett, att tu så väl som the andre våre fougter icke hafver hörtt op med örenen. G1R 21: 133 (1550). Det är på mig I skolen höra opp gossar och ej på de der granna herrarna. Lilljebjörn Minn. 82 (1874). Janson Lögn. 13 (1912).
2) (ngt vard.) till 6 c: förhöra (en läxa o. d.); äv. (vard.) med personobj. WoH (1904). Angelägen .. att någon skulle .. ”höra upp” mig, redan innan jag visste mig fullständigt kunna min läxa. Herrlin Minnet 341 (1909).
3) [efter mnt. uphoren, t. aufhören, eg.: avbryta sitt arbete, sitt tal o. d. för att lyssna] (i sht i vitter stil) upphöra, sluta; i förb. med prep. med, förr äv. av l. från. SthmTb. 11/7 1584. När the såghe wåre författningar, hörde the opp af sine wåldsamme attentater. RARP V. 2: 220 (1655). Ivan! hör opp att prisa mig säll. Stagnelius (SVS) 3: 67 (1817). Hören opp från striden. JGOxenstierna 5: 82 (c. 1817). Hör upp med ditt fördömda kan ej, flicka! Runeberg 6: 8 (1862). Böök 4Sekl. 114 (1928).
HÖRA UT10 4.
1) (numera föga br.) till 3: lyssna på (ngt) ända till slut. Elliest böör Soldaten, noga taga dhet i acht, at han först fullkommeligen hörer Commandementet uth. Söderman ExBook 31 (1679). Man gaf Robert (på teatern), hvilken jag nu för första gången hörde ut. Geijer Brev 393 (1841). Meurman (1846).
2) [jfr fsv. höra ut, utfråga] (†) till 6: utforska (ngn). Med sina liufliga åthäffuor hörer han tich vth. Syr. 13: 11 (1536). G1R 12: 163 (1539).
3) (i sht i vitter stil) till 8: uppfatta (ngt) som utgör en underton l. undermening i vad man hör, lyssna ut. Ur .. (Pistols) svar hör majoren ut ett helt folks tysta lidanden och osårbara ära. Söderhjelm Runebg 2: 127 (1906). (Man kan i en dikt) lyckas höra ut en aflägsen, fin anklang af ett äldre poem. Böök SvStud. 450 (1913).
HÖRA ÅT10 4. jfr ÅTHÖRA.
1) till 3 (o. 7): höra efter, höra sig för; förfråga sig; äv. (i Finl.) refl.; numera utom i Finl. bl. i vissa trakter. Ekeblad Bref 1: 298 (1653). Tyst, tyst; det bultar? Lisken! Gå och hör åt hvem det är. Envallsson Kopparsl. 37 (1781). Topelius Vint. II. 2: 41 (1882). Ni kan då .. göra mig den ovärderliga tjänsten att höra åt med någon förläggare (för mina skisser). VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 126. Redan i början af februari (1894) hör .. (Tavaststjerna) sig åt efter en herregård, där han .. kunde få inackordering. Söderhjelm Tavaststj. 251 (1900).
2) (†) till 3: höra noggrant efter (ngt). Han talar lika rent som vi, om du hör åt. CVAStrandberg 2: 213 (1865).
Ssgr: A: (2, 3) HÖR-APPARAT. (i sht i fackspr.) mekanisk apparat som användes för att uppfånga l. förstärka ljud som man önskar höra; särsk. dels om hörluren på en telefon, dels om apparat som underlättar hörandet för lomhörda. Nyström Telef. 3 (1885). 3NF (1929).
(1) -CELL. (föga br.) histol. hörselcell. NF 7: 373 (1883).
(2) -FEL. felaktigt uppfattande av ngt som man hör på grund av att hörselförnimmelsen icke är tillräckligt tydlig; äv. konkretare. Möjligen kan också ett hörfel vid intelefoneringen af meddelandet föreligga. VL 1908, nr 98, s. 4.
(1) -GÅNG. (†) anat. hörselgång. Bergman Jordkl. 398 (1766).
(2, 3) -HJÄLM. telef. o. telegr. ”hjälm” (se HJÄLM, sbst.1 3 b) med hörtelefon(er); vanl. för radiolyssnare. SvD(A) 1924, nr 126, Bil. s. 2. Johanson RecBakt. 110 (1928). jfr: Dubbel huvudhörhjelm. SvD(A) 1923, nr 71, s. 20.
(2) -HÅLL. avstånd (håll) inom vilket ngt kan höras; nästan bl. i sådana uttr. som utom, inom (sällan i) hörhåll. LoW (1862). När Torwald och hans tolf kommit i hörhåll, ropade Torwald an: — Stryk seglet! Strindberg NSvÖ 1: 89 (1906). Jan var färdig med ett svar, innan han kom ur hörhåll. Lagerlöf Kejs. 90 (1914). Qvarnström Flem. 266 (1926).
(1) -HÅR. (föga br.) anat. = HÖRSEL-HÅR. NF 7: 373 (1883). 2NF 12: 285 (1909).
(2) -KRETS. (föga br.) område inom vilket ngt höres; jfr -HÅLL. Tonerna .. hunno ej den döfve Philosophens hör-krets. PoetK 1813, Suppl. s. 167 bis. Faustman MBarn 23 (1923).
(2, 3) -LUR. mer l. mindre lurformad mekanisk l. elektromekanisk apparat som användes för att uppfånga l. förstärka ljud som man vill höra; vanl. dels om hörapparat för lomhörda, dels om telefonens hörapparat (telefonlur), äv. använd vid radioapparater. SvTyHlex. (1851). Försiktigt närmade jag den flottiga hörluren till örat. Nordström Amer. 88 (1923).
(1) -NERV. (föga br.) anat. hörselnerv. NF 6: 634 (1882).
(2, 3) -RÖR. (i fackspr.) om rörformig hörapparat; jfr -LUR. Stethoskop .. är ett af Laennec upfunnet hörrör. TLäk. 1832, s. 100. Äfven hörseln var försvagad, han måste småningom anlita hörrör. Vasenius Top. 1: 212 (1912).
(4) -SAGA. Anm. Ordet förekommer sällan i sg. best. [bildat till -SAGEN med anslutning till UTSAGA, GENSAGA] (i skriftspr.) ngt som man (bl.) hört omtalas, andras berättelse; rykte; i sht i pl. Känna ngt blott genom hörsagor. Stödja sig på blotta hörsagor. (Leopolds) märkvärdiga, på hörsagor från Voltaire antagna yttrande öfver Shakspeare, som förklaras för ”litteraturens skogsmenniska”. Phosph. 1811, s. 44. Mer eller mindre pålitliga hörsagor. Forssell i 3SAH 3: 360 (1888).
(4) -SAGEN. [liksom d. hørensagen efter t. hörensagen, av ich habe es hören sagen, jag har hört det sägas; jfr -SÄGEN] (knappast br.) hörsägen. Om jag skall säga sanningen, så är det mera efter hörsagen än efter eget omdöme jag talar. Blanche Bild. 4: 187 (1865). OoB 1893, s. 235.
(3) -SAL. [jfr d. høresal, t. hörsaal; efter lat. auditorium]
1) (i sht större) sal för hållande av föreläsningar o. d.; auditorium (se d. o. 1). Dähnert 128 (1746). Slöjdskolans Stora Hörsal. AB 1869, nr 127, s. 1. En modern hörsal, där tre tusen personer skola se och höra så vitt möjligt lika bra från varje plats i lokalen. SvD(A) 1930, nr 305, s. 13.
2) (†) samling av åhörare, auditorium (se d. o. 3). SvMerc. 1: 424 (1756).
-SINNE.
1) (†) till 1: hörselsinne. Phosph. 1811, s. 494. PoetK 1813, Suppl. s. 192.
2) (föga br.) till 2: förmåga att höra (distinkt). Lundell Rättstafn. 57 (1886).
(2, 3) -SLANG. tekn. slang varigm en fonograf avlyssnas; i sht på dikteringsmaskin. Rig 1922, s. 45.
(2) -SPEL. [bildat ss. motsvarighet till SKÅDESPEL] (nytt ord) dramatiskt stycke som är avsett för framförande i radio. Hjalmar Bergmans hörspel ”Två kors”. SvD(A) 1927, nr 285, s. 12.
(2) -SPRÅK. språkv. motsatt: synspråk. VerdS 163: 21 (1909).
(1) -STEN. (i äldre populärvetenskapligt spr.) = HÖRSEL-STEN. 2NF 12: 285 (1909).
(4) -SÄGEN. [jfr ä. d. høresavn, høresagn; efter t. hörensagen (jfr -SAGEN) med anslutning till SÄGEN] hörsaga. Möller (1790). Den på lösa hörsägner grundade förmodan, att (osv.). Forssell i 3SAH 3: 140 (1888).
(2, 3) -TELEFON. telef. o. telegr. telefon l. del av en telefonapparat som tjänstgör ss. mottagare; numera ofta om den del av en modern telefonapparat som utgöres av en med mikrofonen sammanbyggd mottagningstelefon (mikrotelefon), hörlur. Hörtelefonen tryckes hårdt mot ytterörat. Hagdahl DBäst. 355 (1885). Utbyta hörtelefonerna mot högtalaren. RadioAm. 1925, s. 9. Tillse att mikrotelefonen (hörtelefonen) vilar på sin plats, då samtal ej pågår. RTKatal. 1932, s. 14.
(2) -VIDD. (i sht i fackspr.) det område inom vilket visst ljud kan höras. Collan Kalev. 2: 206 (1868). Långt utanför hörvidden af luft-mistsignaler. VFl. 1908, s. 22.
(2) -VILLA, r. l. f. (mindre br.) hörselvilla. Almqvist TreFr. 1: 55 (1842). ATGellerstedt i PT 1906, nr 26, s. 3.
(3) -VÄRD, adj. (i skriftspr.) värd att höra. Emanuelsson Plut. 3: 205 (1843). Programmet (för konserten) upptager många hörvärda saker. SöndN 1866, nr 13, s. 4. Hr Ödmann var .. en mycket hörvärd Faust. SD 1900, nr 49, s. 5.
(2) -ÖVNING. pedag. övning i att uppfatta gm hörseln, t. ex. vid undervisningen i främmande språk. SFS 1906, nr 10, s. 14. Nyström DöfstUndH 17 (1907).
B (†): (3) HÖRE-RUM. [efter lat. auditorium] auditorium, hörsal. (Sv.) Hörerum, (lat.) Auditorium. Linc. (1640).
Avledn.: HÖRARE, m.||ig. [fsv. hörare] särsk.
1) till 3: person som lyssnar (uppmärksamt) till (ngt). Ther någhor är allena oordzens hörare och icke görare, han är (osv.). Jak. 1: 23 (NT 1526). Strindberg NSvÖ 2: 99 (1906).
2) (förr) till 6 c: biträdande lärare i en skola, dels sådan med mera fast anställning som stundom erhöll titeln: kollega, dels äldre lärjunge som användes ss. repetitör o. läxförhörare o. som senare motsvarades av: monitör. (Lat.) Hypodidascalus (sv.) hörare, eller locatt, vnderlärare. VarRerV 12 (1538). G1R 21: 322 (1550). När .. någor Scholemestare haffuer flere dieknar j Scholan, än han sielffuer allena wel bestå kan .. må han tå .. taga sigh til Hörare och medharbetare, hwem eller hwilka ibland the andra honom ther til synes wara beqwemligast. LPetri KO 90 b (1571). Hörare i Trivial Scholan wällier Rector och Conrector af ungdomen, som är i Gymnasio eller Scholan. KOF II. 2: 359 (c. 1655). (N. blev) hörare i Christinehamn 1846; kollega der 1858. Sjöström VermlNat. 126 (1908).-
Ssg (till 2): hörare-läxa. (†) skolklass som skötes av en ”hörare”. ConsAcAboP 2: 315 (1661).
HÖRBAR, adj. till 2: som kan höras, uppfattbar för örat; lätt att uppfatta; äv. bildl. En knappt hörbar suck. Ett ganska hörbart missnöje. Wikforss 1: 852 (1804). Ett ljud är .. mer eller mindre sonort (hörbart) alltefter hörselorganernas större eller mindre känslighet för detsamma. Noreen VS 1: 344 (1905). jfr O-, SVÅR-HÖRBAR.
HÖRBARHET, r. l. f. [till HÖRBAR] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara hörbar. Palmær Eldbr. 116 (c. 1850). Landsm. 1: 143 (1879).
Ssg: hörbarhets-grad. i sht språkv. sonoritet. Aurén Ljudl. 35 (1869). Noreen VS 1: 344 (1905).
HÖRBARLIGEN, adv. [till HÖRBAR] på ett sätt som kan höras, uppfattbart med hörseln; i sht i det sammanfattande uttr. syn- och hörbarligen (l. omvändt). Wulf Köppen 1: 161 (1799). Kören är hörbarligen mycket ansträngd. SD(L) 1895, nr 128, s. 7. Publiken, som nästan till trängsel fylde lokalen, hade syn- och hörbarligen mycket roligt. GHT 1898, nr 60 A, s. 3. Ahrenberg Männ. 6: 288 (1914).
-HÖRD, p. adj. till 1, i ssgr: som har (sådan l. sådan) hörsel. jfr DÖV-, FIN-, GRANN-, HÅRD-, KLEN-, LJUM-, LOM-, LY-, TUNG-HÖRD.
HÖRELSE, r. l. f. [fsv. hörilse] (†) vbalsbst. till HÖRA. Linc. (1640; under auditio). Lind (1749). särsk.
1) till 5: hörande (av bön), bönhörelse. OGeorgii Rosenhane 18 (1615). JPGothus NMånsson A 4 b (1639).
2) till 9: lydnad. Teitt Klag. 41 (1556).
HÖRERSKA, f. [till HÖRARE 1] (föga br.) kvinnlig hörare. Klint (1906). Östergren (1928).
HÖRIG, adj. (-ig(h) 1522 osv. -og 15231527. -ug(h) 15221561. -igit, n. 1696) [fsv. hörogher; jfr d. hørig; efter mnt. horich, t. hörig] jfr HOP-, O-, SAM-, TILL-HÖRIG.
1) (†) till 2: hörbar. Medh hörig röst. KOF II. 2: 440 (c. 1655).
2) (†) till 9: lydig, hörsam; ofta i förb. hörig och lydig o. d. Ath vii veliom .. Gostaff Ericson, vara hörughe, lydughe, tro och retradughe. SvTr. 4: 34 (1522). I Barn waren hörughe idhra föreldra. Ef. 6: 1 (NT 1526). Muræus Arndt 1: 60 (1647). ASScF 8: 146 (1867).
3) († utom i d) till 10 (jfr äv. HÖRIG 4); jfr DIT-HÖRIG.
a) till 10 a: som tillhör ngn, tillhörig. BoupptSthm 16/3 1658. Därs. 19/7 1666.
b) till 10 b: hörande (till ngt). RP 3: 263 (1633). I Swerige och dertil höriga Provincier. Stiernman Com. 2: 758 (1654); jfr a. Uplästes Berednings-utskottets betänkande med därtil hörige särskilte vota. AdP 1786, s. 180.
c) (†) till 10 f: lydande (under ngt). Wästergiöthlandh och dee andre vnder dette General Gouvernementet hörige provincier. LReg. 240 (1648). Någre under Osz och Sweriges Crono hörige utrikes Provincier. Stiernman Com. 4: 881 (1687).
d) [trol. nybildat efter motsv. dan. o. t. uttr.] (i fråga om utländska förh., mindre br.) om person: som befinner sig i beroendeförhållande till ngn, underlydande; äv. substantiverat om mer l. mindre livegen person o. d. När dessa bondekommuner .. fingo vasaller och hörige under sig. Rydberg KultFörel. 5: 334 (1887). 2NF 33: 408 (1921).
4) (†) till 11 (l. 10 c): tillbörlig, vederbörlig, behörig; passande. Må han .. sina skiäel på be:te hörige ställe framtee. VRP 1651, s. 629. Kongl. Maij:ts Resolution .. angående stora Siötullens hörige administration. Stiernman Com. 4: 174 (1678). LReg. 44 (1688). ”Höriga skåp gjordes till foglars, corallers och vaxbilders förvar”. Fries 2Linné 2: 131 (cit. fr. c. 1750).
HÖRLIG, adj. (-igit, n. o. adv. 1622 (: ohörligit)1681) [jfr d. hørlig, isl. heyriligr] jfr BÖN-, O-HÖRLIG. (†)
1) till 2: hörbar. När en och en sigh framteer (till skriftermål), må han sielf sin bekennelse göra medh klara ord och hörligh röst. KOF II. 2: 76 (c. 1655). Atterbom Lyr. 2: 277 (1809).
2) till 11: tillbörlig, passande. På hörligit wijs. Kempe Graanen 6 (1675).
HÖROG, HÖRUG, se HÖRIG.
HÖRSAM, se d. o.
HÖRSAMLIG, HÖRSAMMA, se HÖRSAM avledn.
Spoiler title
Spoiler content