ERKÄND æ3r~ɟän2d l. ä3r~, äv. e3r~, p. adj. -are (gradform dock mindre br.); n. o. adv. -känt.
Etymologi
[eg. p. pf. av ERKÄNNA (se d. o. 4 o. 5)]
som (allmänt) erkännes (för ngt), oomstridd, obestridlig; stundom: ”som trängt igenom”, namnkunnig. En erkänd auktoritet, förmåga. Han var redan en erkänd författare. Boken är erkänt dålig. Erkända sanningar. Bælter Guds sons menniskioblifv. 43 (1751). I den högre politikens ledning .. (var) Hamilton .. en erkänd mästare. De Geer Minnen 1: 179 (1892). — jfr O-ERKÄND.
