ESKAPAD äs1kapa4d, r. (m. WoJ(1891); f. Dalin(1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av fr. escapade, av prov. l. sp. escapada; se för övr. ECHAPPAD]
förhållande(t) att ngn för en kortare tid l. mera tillfälligt rymmer från uppsikt o. kontroll l. från sina plikter för att ostört kunna ägna sig åt sina nöjen l. dyl.; allmännare: lättsinnigt upptåg; vanl. i pl.: snedsprång, ”äventyr”. Dalin(1871). (Studenterna) hade tydligen just återvändt från en liten eskapad till detta nöjesparadis (dvs. Sthm). Bergman Dröm. 97(1904). En karl måste gifta sig till slut. Det är den tribut han efter sin ungdoms eskapader betalar till kvinnokönet i dess helhet. Hellström Kusk. 73(1910).
