EXAMINATOR äk1samina3tor2, äv. 01—, stundom (i sht i Norrl.) —40 (examina`tor Weste), m.||ig.; best. -n, i best. anv. äv. utan slutart.; pl. -er äk1samin1atω4rer, äv. 0100—. Anm. Förr användes (äv.) lat. pl.-form: Examinatores. Linné Bref I. 1: 164(1757).
Etymologi
[jfr t. o. eng. examinator, fr. examinateur; av senlat. examinator, till examinare (se EXAMINERA)]
person som förrättar examen (se d. o. 3) (l. anställer därmed jämförligt förhör). L. Paulinus Gothus ThesCat. 369(1631). Höijer .. är en af de svåraste Examinatorer i Upsala. G. Aminoff (1818) i FoU 24: 38. —
