EXPLOSIV äk1splωsi4v, äv. -plo- l. -plå-, äv. 30~2 l. 40~1, adj. -are; adv. -T; o. sbst. n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[adj. till EXPLOSION o. EXPLODERA; jfr t. explosiv, adj., eng. explosive, adj. o. sbst., fr. explosif, adj., explosive, sbst., av nylat. explosivus]
I. adj.: som lätt exploderar, benägen att explodera, exploderande; som liknar l. påminner om en explosion.
1) eg. om ämne (ss. krut, gas osv.) l. sprängladdning; äv. om sak: som (lätt l. under vissa förhållanden) spränges i stycken; spräng-. Explosiva kulor. Mindre explosiva gasblanningar. Berzelius Kemi 3: 258 (1818). Krut och andra explosiva ämnen. NerAlleh. 1871, nr 41, s. 1.
2) språkv. om språkljud (konsonant): som uppstår gm l. karakteriseras av en explosion (se d. o. 1 slutet), klusil. Aurén Klus. 4 (1876).
3) i bildl. l. överförd anv. Storheten .. höjer sig (över det alldagliga) genom sin explosiva kraft. Topelius Tänkeb. 162 (1895). Han förstod ej hur Pauline kunde bli så explosivt överförtjust. Dahlbäck Åbergson 268 (1914).
Ssgr (i allm. till I 1): EXPLOSIV103~-EFFEKT. sprängeffekt, sprängvärkan. —
-KRAFT. sprängkraft. —
Avledn.: EXPLOSIVITET, r. explosivkraft. Steffen Krig 4: 127 (1917; till I 3).
