[fsv. fängta, fänkta, anskaffa, sv. dial. fängta; jfr d. fænte; avledn. till FÅNGA, v.]
(†)
1) skaffa sig (ngt som man är i behov av) gm att fara omkring och samla ihop det, sammanskaffa; äv. i uttr. fängta sig ngt. Fänchta sig ull och lijn och göra några bohags stycker. Murenius VP 27(1637). Haar Hwart åhr af brist på eget förråd, måst fängta Säd til Prästegårdz upsående. VDAkt. 1715, nr 153. Äfvenså har mången svin, som ej äger annan utväg til deras föda, än at med försumelse af halfva sin tid löpa i gårdarne at skaffa, eller som det här kallas fängta föda åt dem. GbgMag. 1761, s. 162.
2) sträva (efter ngt), möda sig, göra sig mycket besvär (för att få ngt). Een fattigh Tiggerska .. som fängtadhe effter thet käre brödhet. Leuchowius Zader 111(1620). Tu fängtar aff och til, at tu må blifwa rijk. Palmcron SundhSp. 202(1642). (Vagnen) Förhindrar at han ej så hastigt som han fängtar / Kan komma foort. Spegel GV 168(1685). Huru fiker och fengtar man icke effter rikedomar? Swedberg Gr. 145(1722). Weste(1807; angivet ss. ”mind. br.” o. med hänv. till illfägnas).
SAOB
