SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FÅNGA foŋ3a2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. pass. fångz GR 24: 436 (1554)). vbalsbst. -ANDE, -NING (numera föga br. utom i bet. I 4); jfr FÅNG, FÅNGST.
Ordformer
(fang- 1522c. 1620. fång- 1521 osv. fong- 15271572)
Etymologi
[fsv. fanga, fonga; jfr d. fange, isl. fanga; av mnt. vangen (t. fangen), till germ. fang-, grammatisk växelform till fanh- (se FÅ, v.). Bet. II utgår från FÅ, v. Jfr FÅNGE, FÅNGEN, FÄNGE, FÄNGELSE]
I. gripa samt i närstående bet.
1) bringa i sitt våld gm fasttagande.
a) med avs. på levande djur: bringa i sitt våld gm fasttagande (i sht gm fälla, snara, nät o. d.); äv. med subj. som betecknar fångstredskap. Fånga råttor, fisk, krabbor (jfr β), fjärilar. Fånga räv med sax. Wetta gott seett vppå att fonga wilgess. GR 9: 80 (1534). The draghat alt medh krook, och fångat medh sijn näät. Hab. 1: 15 (Bib. 1541). (Flädermössens födoämnen) bestå uti insekter, som de fånga. Nilsson Fauna 1: 8 (1847). Ligga trygg på rygg och fånga mygg. Fröding Guit. 22 (1891). Arwidsson Strömm. 26 (1913). — jfr NY-FÅNGAD. — särsk.
α) i ordspr. Leyonet fångar inga flugor. Grubb 451 (1665). Offta fångas stoort Diwr aff en lijten Hundh. Därs. 608. Then som wil jaga twå Harar tillijka, han fångar them ingen thera. Brask Pufendorf Hist. 64 (1680).
β) sjöt. i vissa bildl. uttr.: fånga krabba l. krabbor, under rodd göra ett falskt årtag, så att man faller baklänges. Dalin (1851). Smith (1899). fånga uggla(n), om segelfartyg: lova upp så mycket att förseglen slå back o. fartyget oavsiktligt vänder gm vinden. Röding 1: 550 (1794). Kindblad (1871). InternSignalb. (1902).
γ) (†) refl.: låta fånga sig. Ofta fångar .. (nötskrikan) sig i donor med rönnbär. Nilsson Fauna II. 1: 142 (1824).
b) (numera mindre br.) med avs. på person (i sht brottsling o. d.): gripa, fasttaga; förr ofta i den pleonastiska förb. fånga och gripa (ngn). Han lät på samma Gästebod .. fånga och inhächta twå Biskopar. GR 1: 22 (1521). Judas .. hölt sig til sins Herras uppenbara fiender, och gaf anslag, huru the kunde fånga och gripa Honom. Spegel Pass. 81 (c. 1680). Fånga .. en tjuf, en rymmare. Dalin (1851). Östergren (1923).
c) (†) med avs. på person: göra till (sin) fånge, göra (ngn) till krigsfånge, tillfångataga. GR 6: 165 (1529). När .. Herr Steen .. hade fådt Nykiöpings Slott in, och fångat Herr Steen Christiern Son. Celsius Alm. 1716, s. 5. Samniterne uppgåfvo kampen och blefvo nedhuggne eller fångade. Kolmodin Liv. 3: 188 (1832). Detta slag, der .. (Frankrikes) konung blef fångad. Sturzen-Becker 2: 42 (1861).
d) (†) med sakobj.: taga (ngt) ss. byte. GR 8: 79 (1532). (De) dragha vth til at strijda och fånga Rooff. Schroderus Os. 2: 217 (1635). Fångas något byte i een öfwerwunnen Stadh. Krigsart. 1683, art. 119.
e) bildl. Medhan iagh war listigh, haffuer iagh fångat idher medh list. 2Kor. 12: 16 (Bib. 1541; NT 1526: fångit). Satan och werlden drifwer sitt spel, och fånga siälarna i sin nät. Swedberg SabbRo 1432 (1699, 1712). Med .. sin ståtliga figur, / .. har hon fångat honom. Hagberg Shaksp. 1: 57 (1847). Hans egendomliga beteende för att fånga en måg i huset. Hagström Herdam. 3: 129 (1899). — särsk.
α) (numera föga br.) snärja (ngn), få (ngn) ”fast”; särsk. i uttr. fånga ngn med hans egna ord o. d., äv.: beslå ngn med tvetalan, locka l. narra ngn till tvetalan l. till att försäga sig o. d. Möller (1790). En sådan fråga, utaf hvilken begäret att fånga den befrågade, tydligen .. framlyser. Biberg 3: 507 (c. 1823). Låta fånga sig, (dvs.) låta narra, snärja sig; låta sig förledas. Dalin (1851). — särsk. (†) i uttr. fånga ngn i l. med orden. Swedberg Schibb. 254 (1716). Gudlös söker ibland at fånga de froma med orden. Nicander Minn. 39 (1769).
β) med avs. på gunst, bifall, ära o. d.: (söka l. lyckas) förvärva l. vinna; ”knipa” (en applåd o. d.). Fånga en applåd. Fånga hopens gunst. Järta VSkr. 1: 7 (1799). Deras klokhet och konst äro blott medel att fånga verldens lycka och ära. Wallin Rel. 1: 131 (1818).
2) gripa, gripa tag i; särsk. med avs. på (i allm. livlöst) föremål som kastas l. slungas l. faller l. på annat sätt förflyttas: gripa (ngt) i flykten, taga emot, uppfånga; äv. med saksubj. Bållar, som ständigt och snabbt studsa, så at man har möda dem at fånga. Tessin Bref 1: 303 (1753). Vagnen .. fångas af en bygel och hålles fast under firningen. TT 1895, M. s. 89. Mynningen (på vattenhämtningskärlet är) vid för att fånga vattenstrålen. MeddSlöjdf. 1898, 1: 19. — särsk.
a) (mindre br.) intr.; särsk. i uttr. fånga efter (ngt), göra en rörelse med handen (händerna) som för att gripa (ngt), försöka gripa tag i (ngt). Lönninger fångade efter hennes ena arm och fick fast den. Öberg Makt. 1: 106 (1906). Lieberath Knekt. 135 (1914).
b) sjöt. i uttr. fånga vinden o. d., (under segling) ställa seglen så att de fyllas av vinden; om segel: fyllas av vinden. Redan förut var jakten kastad upp i vind och höll på att fånga väder med focken. Runeberg 4: 184 (1833). Det stora seglet fångade vinden så bra, som om den andades hel och hållen mot dess duk. Hallström Brilj. 216 (1896).
c) (i sht i vitter stil) bildl. — särsk.
α) med avs. på tillfälle o. d.: gripa, passa på (att utnyttja), begagna. Runeberg 1: 71 (1832). Skall jag fånga ögonblicket och sätta mej i spetsen för den allmänna rörelsen? Blanche Profbl. 29 (1850). Ahrenberg Män. 5: 245 (1910).
β) med avs. på intryck, stämning o. d.: gripa, uppfatta o. återgiva, ”träffa”. CVAStrandberg 2: 61 (1860). Här är .. balladtonen lyckligt fångad. PT 1896, nr 123, s. 3.
γ) med avs. på uppmärksamhet, intresse o. d.: lyckas draga till sig, väcka, ”fängsla”; lägga beslag på; ofta med saksubj. Nyberg 2: 68 (1822, 1832). Samfärdselfrågorna (ha) alltmera fångat det allmänna intresset. PT 1915, nr 15 A, s. 2.
3) († utom i vissa ssgr) uppsamla. Regenwattn är bäst, thet man fånga kan i slutne Kahr. Risingh Landb. 49 (1671). Vid Hartziske Bergvercken i Lunneburg fångas svafvel under malmråstningen uti små gropar, som åfvan uppå råsten äro giorde. Bromell Berg. 15 (1730).
4) sjöt. samla o. binda ihop; bärga o. fastgöra. Glöm ey fånga våra råår. Rosenfeldt Vitt. 184 (1689). Fånga en talja, bukterna af en ända (tåg) o. d., (dvs.) binda ihop med garn eller smäckert tågverke. NF 5: 544 (1882). (Det) säges att segel fångas, då detsamma blott ombindes ”för det lösa” (för tillfället) utan att fullständigt beslås. Ekelöf Ordl. (1898). — särsk. ss. vbalsbst. fångning i konkret anv.: garn l. tross o. d. som användes att ”fånga” med; surrning, fastbindning. Fångningen kapas och Ankaret bringas öfver Relingen. DSjöbohm Sjöm. 42 (1787). UFlott. 2: 92 (1904).
5) [jfr motsv. anv. i t.] (†) värka, göra värkan, ha framgång. Endoch .. (över kyrkotiondens förminskning) förr thetta ähr som åfftast klagat, .. hafwer thet här til intet welat fånga, vthan mehr och mehr sigh förwärrat. SvRStBesl. 1638, mom. 5.
II. (†) få, erhålla. — jfr UNDFÅNGA.
1) = FÅ, v. 5. Nar I vart bodh herom fangandes vardhe. RA 1: 4 (1522). Lathandis the clostergiffne personer fonga theris redeliga föde och clæde. GR 4: 292 (1527). Ling Agne 98 (1812).
2) = FÅ, v. 6. Ps. 1536, s. 84. Hwadan sådanne personer, som medh ungdomenss nytto dedh kunna effectuera, äre till att fångass. Annerstedt UUH Bih. 1: 147 (i handl. fr. 1620). När man wil göra Smörbakelse, Måste man taga ther til thet fijnaste och grannaste Hwettemiöl som fångas kan. Salé 109 (1664). Östergren Dikt. 113 (1871).
3) = FÅ, v. 7. GR 5: 41 (1528). Att alle företagne handeller wäl fongandis wårder .. en god ende. Därs. 10: 259 (1535). Med mina brister många, / Hvar skall jag trösten fånga? Ps. 1819, 176: 1.
4) = FÅ, v. 8. Att effter tu staffverum vedh fångz så myckin malm, hafve vij icke månge stedz förnummit. GR 24: 436 (1554).
5) = FÅ, v. 13. Sa oss hoppes .. innan faa dage fonge en korth ende bade paa staden oc slothet. GR 1: 80 (1523).
6) = FÅ, v. 14. Klaghe Konungenom eller then hans dom hafuer, han ägher honom rätt skepa och laghgifta fästekona i handom fånga. Lagförsl. 122 (c. 1609).
7) = FÅ, v. 15. Om i skullen thz weeta fånga. Rondeletius 31 (1614). Visb. 1: 196 (c. 1620).
Särsk. förb.: FÅNGA AN.
1) (†) få tag i, få fatt i (ngn); jfr FÅNGA, v. I 1 b. (Han) hördes .. släpa möblerna fram och åter, härvid biträdd af en bland bodbetjenterna, som han lyckats fånga an. Carlén Skuggsp. 1: 436 (1861, 1865).
2) [efter t. anfangen] tekn. vid glasblåsning: upphämta (smält glasmassa); jfr ANFÅNGA, v. 3. Först doppar .. (glasblåsaren) pipan (”fångar an”) i den smälta glasmassan. UB 4: 511 (1873).
FÅNGA HOP, se FÅNGA IHOP.
FÅNGA IGEN. (†) till II 1: få igen, få tillbaka. Huadh gott huar och en gör, thet warder han igen fångandes aff gudhi. Ef. 6: 8 (NT 1526; möjl. ssg). GR 4: 230 (1527; möjl. ssg).
FÅNGA IHOP10 04, äv. HOP4. särsk. sjöt. till I 4, med avs. på segel o. d.: samla ihop. Ett segel, som är fuktigt och derföre ej bör beslås, fångar man ihop med garn endast så mycket att det ej kan blåsa ut. Smith (1899). jfr HOPFÅNGA.
FÅNGA IN10 4. jfr INFÅNGA.
1) till I 1; äv. bildl. Tavaststjerna Inföd. 3 (1887; bildl.). I den samlade hop, som af Parispolisen fångas in, råder en ohygglig blandning af allt möjligt afskum. VL 1893, nr 302, s. 3.
2) sjöt. till I 4. Bergdahl Antip. 84 (1906). Klyfvarbomsgastarne .. (hade) fångat in klyfvaren i nätet. VFl. 1911, s. 146.
FÅNGA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPFÅNGA.
1) till I 1 a: fånga o. upphämta (ur sjön o. d.). (De) fånga .. vp aff Siöbotn .. allahandaslags Coraller. Kiöping Resa 14 (1667). LfF 1906, s. 214.
2) till I 2. Weste (1807). Snart flögo ringarne .. emellan de gröna träden, och flinkt och muntert fångade vi dem upp på käppar. Bremer Grann. 1: 234 (1837). Pojken slängde ut pengar nävtals, och alla kråkorna .. fångade upp dem. Lagerlöf Holg. 1: 187 (1906).
Ssgr (i allm. till I 1 a; jfr FÅNG ssgr o. FÅNGE ssgr): A: FÅNG-ARM, r. l. m.
1) zool. till I 1 a; hos vissa (lägre) djur: armliknande organ varmed födan gripes o. fasthålles; jfr -TRÅD. NF 1: 70 (1875). bildl. Flensburg o. Collin 174 (1915).
-BARK. skogsv. stycke av granbark som utlägges å nyligen avvärkat barrskogshygge för infångande av snytbaggar; jfr FÅNGST-BARK. Björkman Skogssk. 293 (1868).
(I 2) -BOLL. benämning på en bollek. Hubendick FlickLek. 19 (1879).
-BROCK, r. l. m. jäg. vid gillret fastbunden brock, gillerbrock. Hahr HbJäg. 291 (1866).
(I 2) -DAMM, r. l. m. byggn. dammbyggnad som användes för torrläggning av byggnadsgrunden till en permanent vattenbyggnad. NF 3: 827 (1879). TT 1896, B. s. 84.
-DIKE.
1) skogsv. till I 1 a: dike med lodräta väggar för infångande av skadliga insektlarver o. d.; jfr FÅNGST-DIKE. Obbarius Skogsv. 2: 309 (1846).
2) landt. till I 3: (mindre, täckt) dike avsett att uppsamla vatten ur sug- l. grendiken o. att avleda detta till större avloppsdike, samlingsdike. Dalin (1851). Juhlin-Dannfelt 3 (1886).
-DON. (föga br.) fångstredskap. Bergström HbJagtv. 28 (1872). UB 3: 472 (1873).
-GROP. grop avsedd för infångande av villebråd o. d., fångstgrop. Atlas' innevånare (lurade) vid sina fånggropar på lejonet. Rydberg KultFörel. 1: 85 (1884). jfr (förr): Jagt-Spelet eller Fång-Gropen, ett Sällskapsspel. DA 1824, nr 1, s. 6.
-GÖRDEL. trädg. fångstgördel. SD(L) 1901, nr 259, s. 3. Abelin Frukt 188 (1902).
-JÄRN. jäg. fångstredskap av järn. Möller (1790). Dalin (1851).
(I 2) -KLAMP, r. l. m. skeppsb. Fångklamp .. Benämning på små vertikala klampar, som äro fästade på flera ställen i ett fartyg, att hänga något på. Dalin (1851).
(I 2) -LINA. (fång- c. 16301698. fånga- c. 1585. fånge- 1622) sjöt. för ut i en båt (vanl. i dess stävring) fäst tåg varmed båten förtöjes. HH 20: 174 (c. 1585). TIdr. 1882, s. 159.
-NÄT. om spindelnät som är avsett för fångst. NF 3: 1340 (1880). UVTF 36: 110 (1888).
-PLANTA, r. l. f. [efter t. fangpflanze] landt. fångstplanta. UtsädT 1895, s. 118.
-PLATS. (fång- 1866. fånge- 1725) (föga br.) fångstplats. Münchenberg Scriver Får. 29 (1725). Den utsedde fångplatsen (där rävsax skall utläggas) tillredes vanligen på förhand. Hahr HbJäg. 286 (1866).
(2) -RAM. tekn. under elektrisk luftledning anbragt skyddsram avsedd att vid brott på ledningen uppfånga den nedfallande ledningstråden; jfr -ARM 2. TT 1900, M. s. 29.
-REDSKAP~02 l. ~20. (föga br.) fångstredskap. Greiff Jagt 50 (1821).
-STÅNG. skogsv. stång som användes för infångande av skadegörande insekter, särsk. snytbaggarnas larver; jfr -BARK. Björk man Skogssk. 293 (1868). Cnattingius Skogslex. (1874, 1894).
-TAND. zool. Oftast .. tjena (fiskarnas tänder) endast till födans gripande och till underlättandet af dess gång nedåt svalget, och kallas då fångtänder. Thorell Zool. 2: 264 (1861). Stuxberg Fisk. 29 (1894).
-TRÅD. zool. hos vissa (lägre) djur: trådlikt organ varmed födan gripes o. fasthålles; jfr -ARM 1. Thorell Zool. 2: 455 (1865).
-TRÄD. skogsv. barrträd som användes för infångande av vissa skadegörande insekter, fångstträd; jfr -BARK. Björkman Skogssk. 286 (1868). UB 3: 415 (1873).
(I 3) -VENTIL. mus. i orgel: ventil i bälgens botten gm vilken luft suges in i bälgen, sugventil, bälgbottenslucka. Drake Töpfer 221 (1850). Hennerberg (o. Norlind) 1: 7 (1912).
B (†): FÅNGA-LINA, se A.
C (†): FÅNGE-LINA, -PLATS, se A.
-TYG. fångstredskap. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 144 (i handl. fr. 1654).
D (föga br.): FÅNGNINGS-METOD. fångstmetod. Greiff Jagt 47 (1828). Nilsson Fauna 1: 438 (1847).
-REDSKAP~02 l. ~20. fångstredskap. BFFries hos Wright Fisk. 5 (1836). NF 5: 1193 (1882).
-SÄTT. fångstsätt. Brummer 40 (1789). Nilsson Ur. 2: 47 (1862).
Avledn.: FÅNG, sbst., se d. o.
-FÅNG, adj. till I 2; i ssgn ELD-FÅNG, adj.
-FÅNGA, r. l. f. till I 1 a; i ssgn FLUG-FÅNGA.
FÅNGARE, om person m.||ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m.
1) till I 1 a: person (l. djur) som bedriver fångst av djur (fisk, villebråd o. d.); numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Med Ljustrande kan en lycklig fångare vissa år samla några halftunnor Harr och Sik. VetAH 1803, s. 266. Fries Grönl. 154 (1872). jfr FLUG-, SÄL-, VAL-, VALFISK-FÅNGARE m. fl.
2) till I 1 a: redskap att fånga djur med; i ssgn FLUG-FÅNGARE.
3) (numera bl. tillf.) till I 1 b o. c: person som fasttager l. tillfångatager ngn. Fånga tina fångare tu AbiNoams son. Dom. 5: 12 (Bib. 1541). Medan luftfärden .. varade, var .. (Loke) icke i stånd till att parlamentera med sin fångare. Rydberg Myt. 1: 692 (1886). Björkman (1889).
4) till I 2: apparat l. inrättning avsedd att uppfånga ngn l. ngt; särsk. ss. senare led i ssgr. VL 1894, nr 37, s. 2 (i fråga om lokomotiv). Spårvagnarna äro ofta försedda med ”fångare”, hvilka ta upp dem, som kommit i oförsiktig närhet af vagnen. Aminoff StPtb. 44 (1909). jfr GNIST-, GNISTER-, KO-, OX-FÅNGARE m. fl.
-FÅNGE, n., se FÅNG.
-FÅNGERI, n. till I 1 a: fångande, fångst; ss. senare ssgsled; jfr BOND-, SOBEL-, VALFISK-FÅNGERI.
FÅNGLIG, adj. (†) till II 2: som står att få, åtkomlig. Var ej läcker i mat, men sök dig fångliga födo. Nicander KonStyr. 5 (1760). jfr fsv.: Drik tik otyrstan ok ey druknan. Tin födha se fångelik ok fögelik. Bureus KonStyr. 24 (1634; ordet fångelik anses vara tillagt av Bureus).
Spoiler title
Spoiler content