publicerad: 1927
FÖRFRYSA förfry4sa l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfry´sa Weste; förfry`sa Dalin), v. -er, -frös, -fröso, -frusit, -frusen; se för övr. FRYSA, v. vbalsbst. -NING (se avledn.).
Etymologi
[till FÖR- II (i bet. 1 till B, i bet. 2—4 till 1 b α, i bet. 5 till 1 a γ) o. FRYSA, v.; jfr d. forfryse, mnt. vorvrēsen, t. verfrieren]
1) (föga br.) om vätska: på grund av köld övergå i fast form, frysa. Strinnholm Hist. 4: 274 (1852). Heidenstam Col 236 (1888).
2) om person l. djur (äv. om kroppsdel): i högre grad förlora kroppsvärmen på grund av kyla, bliva fördärvad l. skadad av köld; äv.: dö på grund av kyla, frysa ihjäl. Man måtte (låta) folket aldeles förfryse. OxBr. 5: 305 (1624). Förfrusna personers gnidning med snö och is, är väl känd. Linderholm 2: 497 (1803). Gnider jag den förfrusna handen eller kinden .. med snö, så bli de .. bra. Topelius Lb. 1: 165 (1860). En fullständigt förfrusen lem är styf och stel samt ytterst skör. Uhrström Hemläk. 236 (1879). Icke mindre än 11 personer förfröso .. under detta yrväder. Östergren (1923). — särsk.
a) (†) i uttr. förfrysa om (en lem), få (en lem) förfrusen. Han har förfrusit illa om sin vänster arm. Ekeblad Bref 2: 352 (1663). Lindfors (1815).
b) i p. pf. ss. adj.: som tidigare utsatts för skada gm köld o. ännu bär spår därav; numera bl. om kroppsdel; förr äv. om person; jfr 5 b. Mågen i huset, een på fiällen förfrusen och illa skadder Dragoun, wille hielpa Swärfadren. OfferdalKArk. N I 1, s. 113 (1721). Min kind är förfrusen och mörkröd och fnasig. Fröding Stänk 35 (1896).
c) (mindre br.) i p. pf. ss. adj., om person: genomfrusen. Jag är aldeles förfrusen. Widegren (1788). Östergren (1923).
3) om växt l. växtdel l. gröda: bliva skadad l. fördärvad l. dödad av köld, bliva frostskadad; ofta i p. pf. ss. adj. Schroderus HofLefw. 238 (1629). Störste delen af hvetet förfrös (i England år 1708). Serenius EngÅkerm. 186 (1727). Förfrusen står vår grannes åker. Runeberg 3: 82 (1830). Ett stelfruset blad kan efter upptöandet mycket väl befinnas vara levande, behöver alltså icke vara förfruset d. v. s. dött. Lidforss Kås. 2: 187 (1912). Östergren (1923).
4) (i vitter stil) i bildl. anv. av 2 o. 3; ofta i p. pf. ss. adj.: frusen (se d. o. 4). Therföre kan icke troon ther hafua sit tilhåld, som kärleken är förfrusen. Phrygius HimLif. 179 (1615). (Nöjet) såg sin Höst och snart förfryste, / Blef som et ljus i blinken släckt. Nordenflycht QT 1744, s. 42. Mitt hjerta (skall) förfrysa till is. Östergren NDikt. 53 (1879). Inre känslor, som hållit på att förfrysa, träda åter som varma källor i dagen. PT 1892, nr 192, s. 3. (Ibsens) ”När vi döda vakna”, den förfruset bittra epilogen till hans diktarlif. Levertin 10: 212 (1904). — särsk. i p. pf. ss. adj., närmande sig bet.: stelnad, stel; äv.: kall, iskall, icke hjärtlig. Det förfrusna löjet på din mun. CVAStrandberg 1: 179 (1859).
5) tr. (o. refl.).
a) (mindre br.) komma (ngn l. ngt) att förfrysa (i bet. 2 o. 3). Kling Spect. Ii 2 b (1735). Nattkölden sveper sin kalla andedräkt förstelnande öfver jorden, förfryser gräset, binder vattnet i isens bojor. Hedin Transhim. 1: 204 (1909). Serner YussufKh. 99 (1916).
b) om person, med obj. betecknande kroppsdel: få (en kroppsdel) fördärvad l. skadad gm köld; jfr 2 b. Han .. förfrös begge fötterna under en förfärlig köld julafton. BL 11: 251 (1845). Hedin Pol 2: 534 (1911). — (†) med reflexivt pron. ss. indirekt obj. Många af våre (soldater) förfruso sig både fötter och händer. HH 24: 20 (1700). Därs. XVIII. 3: 62 (1721).
c) (mindre br.) refl., om person: ådraga sig köldskador; äv.: frysa ihjäl. Widegren (1788). Kölden var 40 grader ... Många förfröso sig. Bref 1808—09, s. 178. FinT 1886, 1: 52. Östergren (1923; angivet ss. sällan förekommande).
d) (mindre br.) i pass. med intr. bet., om kroppsdel: bliva skadad av köld. Näsor och kinder förfrösos. Didring Malm 2: 315 (1915).
2) till 2 (o. 5). Förfrysning, (dvs.) död, partiel eller allmän, af köld. Collin Ordl. (1847). Julafton omkom enkan Klara Andersson från Österhaninge fattighus genom förfrysning. AB 1890, nr 3, s. 3. särsk. konkretare: fall av förfrysning. Efter lindrigare förfrysningar qvarstår ej sällan ett egendomligt slag af tumörer. NF 5: 434 (1882).
3) (†) förkylning (se d. o. 2); jfr FÖRFRYSA 2 c. Han är rädd för snufva och förfrysning. CVAStrandberg 4: 89 (1857).
Ssgr (i fackspr.): förfrysnings-död, r. l. m. till FÖRFRYSNING 2. Wretlind Läk. 7: 136 (1899). förfrysnings-punkt. till FÖRFRYSNING 4. Växtens fryspunkt, d. v. s. den värmegrad, då isbildning inträder, och förfrysningspunkten, då växtdelen dödas. LmUppslB 313 (1923). förfrysnings-symtom. till FÖRFRYSNING 2. Östergren (1923).
Spoiler title
Spoiler content