SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRKLENLIG förkle4nlig l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förkle´nlig Weste), adj. -are. adv. -A (†, Serenius (1741), Schultze Ordb. 2301 (c. 1755)), -EN (†, Schultze Ordb. 2301 (c. 1755), Helenius (1838)), -T.
Ordformer
(-klene- 1751. — n. sg. -ligit 2RARP 4: 43 (1726). Nehrman JurCr. 297 (1756))
Etymologi
[avledn. av FÖRKLENA; jfr d. forklejnelig, ävensom t. verkleinerlich. — Jfr FÖRKLENERLIG]
1) (†) om handling, uppträdande, behandling o. d.: nedsättande, förödmjukande, skymflig; jfr FÖRKLENA 3 a. Brenner Pijn. 26 (1727). Giöra fred med förklenliga villkor. Nordberg C12 1: 151 (1740). At sparsamt nyttia förklenliga straff. Fennia XVI. 3: 65 (i handl. fr. 1761). Rosenius FaderVår 81 (1858).
2) om (muntligt l. skriftligt) yttrande o. d.: förklenande, nedsättande, nedsvärtande; skymflig; ärerörig; jfr FÖRKLENA 3 b. Förklenlig för (förr äv. på) ngn l. ngt. Förklenligit tahl. 2RARP 4: 43 (1726). Inscriptionen .. berättas .. vara förklenlig på hans Kongl. namn. GBenzelstierna (1728) i BenzelBr. 22. Förklenliga rykten. Adlerbeth Ant. 1: 50 (c. 1792). Enligt lagen .. är det förbjudet att om en annan uttala något, som är förklenligt för hans goda namn och rykte. De Geer Minn. 1: 233 (1892).
Avledn.: FÖRKLENLIGHET, r. l. f. till 2; särsk. (†) konkretare: förklenande yttrande l. utlåtelse. SvMerc. 3: 436 (1757). En krönika .., som innehöll om de Svenske åtskilliga förklenligheter. Dalin Hist. III. 1: 468 (1761).
Spoiler title
Spoiler content