publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
FÖR-MÄLD, p. adj. (-(l)ld- 1588 osv. -lt- 1526—1854) [om ordet är bildat till FÖR- I 2 l. utgår från FÖRMÄLA, v.1 (se d. o. 1) är ovisst] (förut) sagd, (förut) nämnd, förbemäld; numera bl. ss. senare led i ssgr. Swara til then dell dher fförmelte her måns honom haffwer tiltala. GR 3: 344 (1526). HFinlH 1: 236 (1542). Vid förmälta möte. Strinnholm Hist. 5: 257 (1854). jfr NYSS-, OVAN-FÖRMÄLD. —
1) till I 1 c α: företal l. förord (i bok o. d.). Verelius 76 (1681). Förmäle Til then owildoga och gudfruchtiga läsaren. Swedberg SabbRo 1: b 3 a (1710). Schultze Ordb. 3029 (c. 1755).
3) till I 5: understödjande l. styrkande yttrande (till förmån för ngt), förord; äv. i allmännare anv.: utlåtande. VDAkt. 1725, nr 492. Varandes iag så mycket mer föranlåten, at afgifva mit ödmiuka förmäle i denna sak. VDAkt. 1749, nr 412. —
(II B) -MÄNGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (†, AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 2 b (1587), Palmcron SundhSp. 257 (1642)), -ning. [jfr fsv. oformängder; efter mnt. vormengen l. t. vermengen]
1) (†; se dock slutet) blanda; inblanda; uppblanda, utspäda; hopblanda, sammanblanda; i pass. äv. med intr. bet.: blanda sig, förena sig; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.: (upp-, in-)blandad, uppkommen gm blandning l. sammanslagning, (av) olikartad (beskaffenhet), äv. (om färg): brokig. Hwar nw saltet osalt är, vthi huad wilie j thå thz förmengia? Mark. 9: 50 (NT 1526; Bib. 1541: hwar medh skal man salta?). At man icke förmänger then Helghe Skriffts och then Philosophiske Wijshetens Principia eller Grunder. Schroderus Os. 1: 142 (1635). Aff .. the Hospitalers och Temperherrars Orden .. (blev) en annan förmängd Orden vprättat, the Tydske Krijgszmäns. Därs. 2: 643. At the ingen Drick antingen Ööl eller Wijn i några måtto förfalska eller förmängia skola. SthmStadsord. 1: 41 (1635). (Eld, luft, vatten) äre the enfallighe Kroppar, aff hwilke the förmängde vpkomma. Schroderus Comenius 28 (1639). Förgiäfwes hade Gud .. / .. gifwit Marken then förmängde Blomster-Fergen (om han icke skapat djuren). Spegel GV 186 (1685). Förmängde Dichter, Bestånde Af Lyckönskningar och Tilskrifter wid åtskillige Tilfällen. Brenner Dikt. 1: 193 (1713). Målnen om hvaran / Förmängas. Rudbeck Borås. 34 (1776). Johansson HomOd. 4: 230 (1844). särsk. (i skriftspr., numera föga br.) i uttr. förmänga ngt med ngt, uppblanda l. utspäda ngt med ngt, inblanda ngt i ngt; förr äv.: (hop)blanda l. förena l. sammansmälta ngt med ngt; förr äv. i pass. med intr. bet.: blanda sig med ngt. Titt Wijn (är) förmengt medh watn. Jes. 1: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: utspätt med). Hennes Tal (var) förmängt med Höflighetens Salt. Runius Dud. 2: 95 (1698). Mullbländning med dynga .. flyter betre til gräsroten och förmenges med sielfva jorden. Serenius EngÅkerm. 26 (1727). Försöken att förmänga .. (kristendomens) lära dels med andra Religionsläror, dels med Grekisk och Judisk philosophi. Anjou Kyrkoh. 12 (1842). Ammoniaktillsats (i spriten för denaturering) eller förmängning med kräkmedel. DN 1916, nr 107, s. 5.
2) (†) i p. pf., i fråga om släktskap l. äktenskap: förenad, förbunden. Hedningarne, som woro genom Ächtenskapsband medh Israels Almoga förmängde. PJGothus Os. 10 (1603). Om man skolle tillåta dem som så nära med skyldskap och Frendskap förmängde äro, vthan böthers ehrläggiande till Kiörckian, sammangifwas. VDAkt. 1661, nr 154.
3) (†) förblanda, förväxla. Somlighe Smaragder äre fulle medh fläckiar, somlighe en Calcedonier lijke, at the medh honom förmängde äre. Forsius Min. 94 (c. 1613).
4) (†) bringa i oordning, förvirra; refl.: bliva oordnad l. förvirrad. Alt thet som en redeligh nähring och förbättring hindrar, eller och förwirrar och förmänger, (söka vi) at ordenteligen förekomma. Stiernman Com. 2: 338 (1642). Kring Clorinda skaran sig ock tränger, / Att striden allmän blir och sig förmänger. Kullberg Tasso 1: 225 (1860).
Särsk. förb. (till FÖRMÄNGA 1): förmänga tillhopa. (†) Gudh haffuer så till hopa förmengt lekamenen, ath han haffuer the lemmar som någhot fattadhes testa mera prydelse tillagdt. 1Kor. 12: 24 (NT 1526; Bib. 1917: sammanfogade, Luther: vermenget, gr. συνεκέρασεν). Muræus Arndt 4: 86 (1648). —
(I 2 d) -MÄNSKLIG3~20.
1) teol. som tillhör l. utmärker l. har avseende på Kristus' tillvaro före hans människoblivande. Christi förmenskliga tillvaro. Björling Dogm. II. 3: 151 (1875).
2) antropol. som tillhör l. utmärker l. har avseende på den utvecklingskedja l. det utvecklingsstadium inom djurriket varifrån människan antages utgå. De förmenskliga varelsernas förvandling till menniskor. Rein Psyk. II. 1: 152 (1891). Klyftan mellan vissa raser .. går tillbaka nästan ända bort i för-mänsklig tid. Nordenstreng EurMänRas. 9 (1917). —
(II 3) -MÄNSKLIGA förmän4ʃliga l. fœr- l. -män4skliga (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [efter t. vermenschlichen] (i skriftspr.) göra mänsklig.
1) i fråga om yttre framträdande o. d.: tillägga (ngn l. ngt) mänsklig gestalt o. mänskliga egenskaper, göra till människa, antropomorfisera, besjäla; äv.: framställa (ngn l. ngt) ss. tillhörande l. som om det tillhörde människornas värld. LBÄ 42—43: 96 (1800). Den .. berömda Operan Balders Död, i hvilken .. (J. Ewald) nog ovist förmenskligade den gudomliga mythen. LHammarsköld i SvLitTidn. 1813, sp. 43. Emedan Guds beläte ej blef fullständigt förmenskligadt hos Adam. Björling Dogm. II. 3: 208 (1875). (Shelley) förmänskligar ständigt sina naturandar. (Cavallin o.) Lysander 400 (1878). Folksagan förmänskligar hela naturen. 2NF 24: 329 (1916).
2) i fråga om seder l. tänkesätt l. handlingar l. anletsdrag o. d.: förläna (ngn l. ngt) humanitet, civilisera, förädla; äv. i pass. med intr. bet.: bliva mänsklig(are) l. ädel (ädlare), mista sin råhet l. grymhet l. djuriskhet. Elgström Frunt. 53 (1809). Den Gud, som genom drufvan .. förmenskligat jordens vildar. Atterbom i Phosph. 1812, s. 52. Till den välvilja äfven mot den anklagade, som förmenskligar och adlar också den skarpaste pröfning, har jag ej kunnat upptäcka något spår. Tegnér (WB) 9: 276 (1840). Har ni sett huru den blödsinniges djuriskt slöa anletsdrag förädlas, förmenskligas uti dödsminuten? Topelius Vint. II. 2: 243 (1882). Bjerre Själsläk. 189 (1914). —
(I 2) -MÄRKA, v.1, -else, -ning. [efter t. vormerken. Jfr FÖRE-MÄRKA] (†) märka l. ana på förhand, förutse. (Lat.) Præcipio, .. (sv.) Förmerkia. Linc. Lll 3 a (1640). (Lat.) Præsensio, .. (sv.) Förmärkning, förmärkelse. Därs. Mmm 2 a.
Spoiler title
Spoiler content