publicerad: 1927
FÖRMÄTEN förmä4ten l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förmä´ten Weste; förmä`t'n Dalin), p. adj. -tet; -tne, -tna; -tnare ((†) förmätene, sg. best. m. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668)). adv. FÖRMÄTET.
Ordformer
(-met- 1560 (: förmetenheet). -mät- 1597 osv.)
Etymologi
(i sht i högre stil) som utmärker sig för l. vittnar om l. är uttryck för anspråksfullhet l. överskattning av egen förmåga, anspråksfull, övermodig; alltför djärv l. (själv)säker, överdådig; förr äv. dels närmande sig l. övergående i bet.: oblyg, fräck, oförskämd, dels: som överskattar sitt eget värde, högfärdig, högdragen, överlägsen, ”förnäm”, ”stursk”. Vara nog förmäten att göra ngt (förr äv. vara förmäten till att göra ngt). Förmätna anspråk. I förmätet trots. Sigfridi G 2 b (1619). Du förmätene Sälle, / Hwad drijstar du dig göra? Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Stå til swars för sitt förmätna Thal. AntecknSaml. 225 (1684). The förmätna och storsinta tornresare (vid Babel). Swedberg Schibb. a 2 b (1716). Medgången gör honom intet förmäten, motgången intet nederslagen. Dalin Vitt. I. 1: 27 (1744). Det är förmätet af mig att vilja jemföra två så stora förtjenster. Tegnér (WB) 1: 309 (1804). En hop förnäma ansigten med förmätna och förnäma miner. HistLittStud. 1: 332 (i handl. fr. 1822). Hvad .. (Gud) bjuder är så mycket, att den förmätnaste måste vara nöjd dermed. Thomander Pred. 1: 247 (1849). Den .. icke ovanliga men förmätna tron, att den konventionella moralen icke är bindande för dem, som i viss mån stå öfver den öfriga mänskligheten. De Geer Minn. 1: 208 (1892). — särsk.
a) med bestämning angivande orsak; numera bl. i uttr. förmäten över (förr äv. av) ngt, övermodig l. högfärdig på grund av ngt. Them (dvs. de onda) sändes ingen plåga til; / Thesz blifwa the förmätne. Ps. 1695, 72: 4. En Petit-Maitre .. är et tvåfotadt diur, skapadt som en menniskia, .. förmätit af ingen ting. Dalin Arg. 2: 366 (1734, 1754). Botin Hem. 2: 23 (1756).
b) (†) i uttr. förmäten uppå ngt, alltför självsäkert litande på ngt. Lijkwäl skolom wij .. komma til honom medh goda förtröstning, icke förmätne vppå wåra werdigheet, vthan frimodige vppå Gvdz nådiga Löffte. PJGothus Luther ScrSent. Z 5 b (1597).
Avledn.: FÖRMÄTENHET, r. l. f. (i sht i högre stil) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara förmäten; förr äv. konkretare, om förmäten handling l. förmätet yttrande. GR 29: 398 (1560). Hvadan kommer eder, sade hon (dvs. Calypso), den förmätenhet at landstiga på min Öö? Ehrenadler Tel. 5 (1723; fr. témerité). Deras förmätenhet, som trott sig kunna bedöma Guds regering. Agardh ThSkr. 3: 7 (1840). Hvarföre skulle jag fläcka mina läppar med att upprepa denne mans oerhörda förmätenheter! Topelius Fält. 4: 434 (1864). Fräck förmätenhet. Ordspr. 21: 24 (Bib. 1917).
Spoiler title
Spoiler content