FÖRVÄNJA förvän4ja l. fœr-, ngn gg -vä4nja, i Sveal. äv. 032; ngn gg (bygdemålsfärgat) FÖRVÄNA -vä4na resp. 032 (Geijerstam Sat. 45(1892)), v. -er, -vande, -vant, -vand; se för övr. VÄNJA. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[delvis sannol. efter d. forvænne; jfr t. verwöhnen; till FÖR- II (i bet. 1 till B, i bet. 2 till 1 a γ) o. VÄNJA]
1) (†) med prep. till: vänja (ngn) vid (ngt, särsk. ngt ondt l. klandervärdt o. d.); äv. refl. Them skal man låta hålla wedh stadigt Arbete, så at man förwänier them icke till Lättia. Brahe Oec. 63(1581). Fernander Theatr. 189(1695). OAcrel PVetA 1750, s. 11.
2) (mindre br. utom, ngt bygdemålsfärgat, i södra Sv.) vänja (ngn vid bekvämligheter, förmåner o. d.) så att (han) får allt för stora fordringar på livet o. människorna, skämma bort, bortklema, förklema. Rålamb 13: 107(1690). Geijer I. 5: 218(1819). Vi äro ett af fredliga förhållanden förvant folk. SDS 1887, nr 198, s. 2. Stadens förfining och dignande bord ha förvant deras sinnen. Wulff Petrarcab. 206(1905). Frun, som ej förvant / sin man med smicker i någon mån. Andersson Amér 9(1918). — särsk. i p. pf. med adjektivisk bet.: bortskämd, allt för fordringsfull; förklemad, förvekligad o. d. SKN 1841, s. 130. Du, förvänjda slaf, / Som kan bli krank så snart du ser ett haf. CVAStrandberg 3: 73(1868). Forna tiders mindre förvanda resenärer. Lugn 2Egypt. 74(1924).
