publicerad: 2019
VÄNJA vän3ja2, äv. vä3nja2, v. -er, vande va3nde2, vant va4nt, vand va4nd, äv. (numera bl. vard.) vänjde, vänjt, vänjd; förr äv. VÄNA, v. -er, -de, -t, -d. (pr. sg. väner (w-) Annerstedt UUH Bih. 1: 168 (i handl. fr. c. 1620), CAEhrensvärd Brev 1: 205 (c. 1790); vänjer (w-, -e-, -ni-, -ny-) Syr. 23: 15 (öv. 1536) osv.; wän (-äh-, -ää-) Ordspr. 22: 6 (Bib. 1541), Giese Sprachm. 1–3: 285 (1730). — pr. (sg.) pass. vänjes (w-, -i-) Gustaf II Adolf 165 (1617: afwänies) osv.; vänjs SvD(A) 19/1 1922, s. 8 (i vers) osv.; wäns Syr. 23: 14 (Bib. 1541). — imper. vän (w-, -äh-, -ää-) Syr. 23: 13 (öv. 1536), Leopold 3: 225 (1800, 1816); vänj Adlerbeth Buc. 54 (1807) osv. — ipf. vande (w-, -aa-, -ah-) OPetri 1: 477 (1528: wandes, pass.) osv.; vände (w-) Ehrenadler Tel. 45 (1723), Geijerstam FattFolk 1: 121 (1884); vänjde Atterbom Minn. 528 (1818) osv.; wantes, pass. Broman Glys. 3: 355 (c. 1740); wähntes, pass. Columbus MålRoo 19 (c. 1678); wängde Dahlstierna (SVS) 58 (1698), Rhyzelius Ant. 15 (c. 1750); wänjade Rudbeck d. ä. Atl. 3: 618 (1698). — sup. vant (w-, -aa-, -ah-, -dt, -tt) Jer. 13: 21 (Bib. 1541) osv.; vänjt (w-) Polyfem II. 46: 1 (1810) osv.; vänt (w-, -äh-, -ää-) Palmchron SundhSp. 270 (1642), Östergren (1969). — p. pf. vand (w-, -aa-, -ah-, -dh) OPetri Kr. 274 (c. 1540) osv.; vänd (w-, -äh-) Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668: afwänd), Lewenhaupt MinnV 8 (1936: avvänd); vänjd Geijer I. 5: 218 (1819: förvänjda) osv.; want (-dt) Psalt. 131: 2 (öv. 1536: aff wandt), 1Mack. 6: 30 (Bib. 1541); wänt (-äh-) Palmchron SundhSp. 116 (1642), Nordenflycht (SVS) 2: 67 (1744: Sannings-wähnta)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. G 5 b (1640: Tilwänielse), Ekblad 385 (1764: tilwänjelse)), -ING (†, Dahlman Reddej. 27 (1743: Fäwäningar), Möller (1807: Fäväning)), -NING.
Ordformer
(venj- (w-, -nn-, -i-, -ij-, -y-) 1525–1709. vän- (w-, -äh-) c. 1695–1969. vänj- (w-, -i-, -y-) 1526 osv. vänn- c. 1740. wanij- 1543 (: bewanije). wängde, ipf. 1698–c. 1750. wängi- c. 1700)
Etymologi
[fsv. vänia; jfr fd. vænje (d. vænne, nor. bm. venne), fvn., nor. nn. venja, fsax. wennian (mlt. wennen), mnl., nl. wennen, ffris. wenna, fht. (ge)wennen, wenian (mht. (ge)wenen, t. gewöhnen), feng. wenian, wennan (eng. wean); till den rot med bet.: älska l. tycka om, som äv. föreligger i VÄN, sbst. — Jfr VAN, adj.]
gm (långvarig l. återkommande) påverkan från l. exponering för ngt (särsk. ngt (tidigare) främmande l. ss. onaturligt uppfattat) göra (ngn l. ngt) bekant l. hemmastadd (med detta) l. van (vid detta); förr äv. övergående i bet.: undervisa l. uppfostra (se d. o. 2); särsk. i förb. med bestämning angivande (aspekt av) det som ngn görs bekant osv. med, särsk. dels inledd av prep. vid (i sht förr äv. med l. till), dels bestående av inf.-förb., förr äv. innehållsobj. (se b); äv. refl. (se a, c). Vänj barnet vid att sova på rygg. Vänja kroppen vid hårt arbete. Wän icke tin mund til at sweria och föra gudz nampn. Syr. 23: 9 (öv. 1536). Såsom man wään itt barn, så låter thet ther icke aff tå thet gammalt warder. Ordspr. 22: 6 (Bib. 1541). (Min lärare i filosofi) wängde mig wid then cartesianska eller, rettare sagdt, wid then eclectiska philosophien. Rhyzelius Ant. 15 (c. 1750). (Aisopos) vande dem (dvs. djuren) med sig så väl, / .. At de, från höger och från venster, / Til honom stötte hop. GFGyllenborg Vitt. 2: 40 (1777, 1795). Munkarna införde grönsaksodlingen för att vänja folket att även förtära produkter ur växtvärlden. Bolin VFöda 28 (1933). Jag skulle vilja råda till att du vänjer din katt vid koppel. Hellman Holmström KattBet. 47 (2009). — jfr AN-, AV-, BE-, FRÅN-, FÖR-, IN-, ORT-, SKOTT-, TILL-, UPP-VÄNJA. — särsk.
a) i refl. anv.; äv. oeg. (se β); jfr c. Then sich wenier til at försmäda, han bättrar sich icke j sina lijffs daghar. Syr. 23: 15 (öv. 1536). Såsom han hade wänt sig till mina curer och taga medicamenter af mina händer, kunde han intet mista mig. ÄSvBiogr. 1–6: 153 (c. 1722). Då människan hvarje dag är tvungen att förrätta sitt bestämda arbetsmått, vänjer hon sig vid sträng pliktuppfyllelse. EkonS 1: 208 (1891). (Prinsessan) hade inte fått någon ny (krona), för drottningen ville att hon skulle vänja sig vid sparsamhet och enkla seder. Lindström Leksaksb. 19 (1931). Vi vande oss. Det var det som var det märkliga. Lundberg Yarden 78 (2009). — särsk.
α) med prep.-bestämning angivande person; förr äv. ungefär liktydigt med: umgås. Wän tich icke til ena songirsko, at hon icke griper tich med sinne öffning. Syr. 9: 4 (öv. 1536). Småningom vänjde man sig .. med hvarandra. Geijer I. 1: 218 (1845). Man vande sig vid honom och glömde oftare och oftare bort hans ålder. Johnson Nu 87 (1934).
β) oeg.; särsk. om kropp l. kroppsdel: anpassa sig; i sht förr äv.: utveckla ökad tolerans (mot gift o. d.); jfr till-vänja (slutet). Ribbing BarnFostr. 4 (1892). Under vänjning vid morfin synes kroppens förmåga att förbränna morfinet ökas. 2NF 18: 1092 (1913). Att .. smittämnet ”vänjer sig” vid läkemedlet och blir ”giftfast”, en omständighet, som gifvetvis i hög grad försvårar behandlingen. 2NF 38: 174 (1925). Hudåkommor kan vara lite efterhängsna .. Du ska se att skinnet vänjer sej. Jersild BabH 73 (1978).
b) (†) med (refl. obj. o.) innehållsobj. Borgarne hafva vant bonden den ovanan att han .. handlar upp landtmannens varor i hans egen gård. HSH 6: 159 (1658). Sällan vänjer man sig en ny vana vid den åldern. Björnståhl Resa 2: 111 (1773). Tegnér Brev 3: 266 (1825).
c) (†) bibringa (ngn) vana att söka l. vända sig (ngnstans hän l. ifrån); äv. refl. (jfr a): ha för vana att söka osv.; äv. bildl., med sakobj. At .. monss legger sig all win om at med breff och bud wenie hollendern(e) hiit i landyt. G1R 2: 18 (1525). Ath thw kwnne faa noghen mestere .. ther kwnne then strööm wenie i ffraa Hissinghe szidan. G1R 3: 185 (1526). Jag går sällan hit utan då jag vill vara ensam. Jag är rädd för att vänja menniskor hit. Benedictsson Peng. 263 (1885). Det vore synd om folket skulle börja vänja sig härifrån. Hedenstierna Svenssons 26 (1903).
d) i pass. närmande sig l. övergående i dep.; särsk. i fråga om att (gm uppfostran l. undervisning) lära sig ngt. Så skall tu nw wänias widh oordhen, ath ther skill mykit ååt ath göra laghsens gerningar, och göra laghen fult. FörsprRom. 1 b (NT 1526). Låt osz få wänjas wid at tåla köld och swält, / At sofwa vppå jord och stå på wacht i fält. Kolmodin QvSp. 1: 238 (1732). Måste icke det menskliga ögat, efter ett plötsligt uppvaknande, blott småningom vänas vid ljuset? 2SAH 8: 159 (1817). För mycket vi vants att begära, / här är oss för bonat och varmt; / kom, döp oss till vildmarkens lära, / till liv som är härdigt och armt. Karlfeldt FlBell. 19 (1918).
e) (numera mindre br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förtrogen l. hemmastadd (se d. o. 2 c) (med ngt), van (vid ngt); om djur äv.: dresserad. Som man seija pläger, at thett giör så barn ij by som thett ähr hema wandt. Brahe Kr. 54 (c. 1585). Jag tilstår thet, at mig ingen Curiositet så mycket afficerar, än tå när jag sådane diur tama och wänta ser, som eljest wilde och frucktsame äro. Weise 306 (1697). Sen är jag intet heller så wahnder wid at kläda på mitt Hufwud på detta sättet. Modée FruR 45 (1738). Så fingo de gåsstek som de ej .. voro vanda vid och värst af allt gåskrås. 2MoB 1: 18 (c. 1850). Östergren (1969). — jfr BE-, BY-, HEM-, HEMMA-, KRIGS-, RES-, SEGER-, SJÖ-, STRIDS-VAND m. fl. — särsk.
α) i överförd anv., om ngt (särsk. hand l. handgrepp o. d.) som vittnar om att den som använder l. utför det är van. Sånings machin, som trötta förståndet, och en alldrig så vänd hand. CAEhrensvärd Brev 2: 200 (1798). Siwertz JoDr. 75 (1928). jfr FINGER-VAND.
β) om ngt som ngn har vant sig vid: välkänd. Från första åren lärd, at Ärans vägar vandra, / Hon aldrig kan så lätt sit vanda lopp förandra. Wallenberg (SVS) 2: 206 (1778; uppl. 1999). Jag tycker att den der T. kunde hålla sig med vanda personer. Wetterbergh GNord 43 (1862). Måsarne kretsade med glada skri kring de vanda klipporna. Lönnberg Syrend. 75 (1888). Levertin .. ansåg att Ekelund .. rörde sig med vanda former och inte hade någon språklig ansats som inte fanns redan hos Ola Hansson. Werin Ekelund 1: 123 (1960). särsk. närmande sig l. övergående i bet. dels: (sed)vanlig l. bruklig, dels: naturlig. At i hans tijdh woro flere fremande köpmen komne ther in i riket än tilförenne wandt war. OPetri Kr. 274 (c. 1540). Som nu Riddareslag gordt war, lagades till Tornering på samma ställe med därtill signing och beredning efter som wandt. HSH 3: 158 (c. 1700). Naturligt, eller wandt blodflöde, såsom menstruation, eller öppen gyllenåder. Lovén Anv. 25 (1838). Östergren (1969). jfr SED-VAND.
Särsk. förb.: VÄNJA AV10 4. förmå (se d. o. 6) (ngn) att upphöra (med vana) l. avstå (från vana); särsk. med avs. på spädbarn l. djurunge, i fråga om att upphöra med att dia; särsk. med bestämning inledd av prep. med l. från. Quinnan .. degde sin son in til tess hon wande honom aff. 1Sam. 1: 23 (Bib. 1541). Med den vurmen att spegla sig måste man vänja honom af. Bremer Hem. 1: 41 (1839). Att vänja av föl från att dia ston. Rig 1949, s. 61. (Reklamen) skall vänja oss av med att värdera det invanda. Lindqvist Reklam. 34 (1957). jfr avvänja. —
VÄNJA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. (numera mindre br.) jfr frånvänja. särsk. i uttr. vänja ngn från ngt (förr äv. (till c) från ngn, särsk. sig), förmå (se d. o. 6) ngn att upphöra med vana vid ngt (resp. vid att söka sig l. vända sig till en). Staden schulle inthet vinna der mädh, ty der mädh schulle dhe inthet attrahera dem, uthan venia dem fron sigh. RP 14: 407 (1650). Det Folket efter hand åter måtte wänjas ifrån denna olyckeliga drycken. SvSaml. 6: 308 (1766). Ett barn bör ej vänjas från modersbröstet vid den årstid då is är på eller i vattnet. Wigström Folkd. 2: 159 (1881). Östergren (1969). —
VÄNJA IHOP l. TILLHOPA. (†) förmå (ngra) att få till vana att enas l. komma överens; äv. till c: bibringa (ngra) vana att söka sig samman l. samlas. På thed folked motte någerlunda wänias tilhoppa igen. HB 2: 298 (1596). Det är en skön sak att vänja folket ihop åtminstone en gång i veckan. Tersmeden Mem. 4: 218 (1764). —
VÄNJA PÅ. (†) särsk. till c, i sådana uttr. som vänja ngn på sig, låta ngn få till vana att besvära med sitt besök l. sällskap l. tiggeri o. d. OxBr. 12: 530 (1622). Hon har själv vänjt dem (dvs. tiggarna) på sig; och så ger frun dem mat och .. pysslar om barnungen. Wetterbergh Penning. 137 (1847). Lundell (1893). —
VÄNJA SIG AV10 0 4, förr äv. UTAV. till a: förmå sig l. komma att upphöra med vana (vid ngt); särsk. (o. i sht) med bestämning inledd av prep. med (äv. bestående av inf.-förb. med utelämnad prep.). LPetri 2Post. 220 b (1555). Att wij .. omsider måste wänja oss af att umgås med Christna ministrer. KKD 6: 40 (1707). Jag .. (ville) önska, at han kunde vänja sig litet utaf med sit myckna supande. Envallsson TokrolNatt. 46 (1791). De hade vant sig av med att resa utomlands. Guillou TjuvMarkn. 216 (2004). —
VÄNJA SIG IFRÅN10 0 04, äv. FRÅN4. till a: förmå sig l. komma att upphöra med (ngt invant); förr äv. till c: få till vana att hålla sig borta l. åtskild ifrån (ngn l. ngt). LPetri KO C 2 b (1561, 1571). När handeln vänjer sig ifrån någon ort, försvinner des credit och inkomst. 2RA 1: 299 (1723). Kunde wi, käre Granne, småningom wänja osz ifrån wåra fyra supar om dagen, så hade det ingen nöd. Posten 1769, s. 778. Tjenstfolket har en gång vant sig ifrån sitt husbondfolk och kommit att vara för sig sjelf. Almqvist Fattigd. 14 (1838). (Att leka utan napp) är första steget mot att vänja sig ifrån den. FaluKurir. 25/6 2001, s. 8. —
VÄNJA SIG IN10 0 4. (numera mindre br.) till a: sätta sig in (se sätta sig in 3) (i ngt); särsk. med bestämning inledd av prep. i, ngn gg med. Virtuositetens wäsende (består) deri, att kunna till en wisz grad wänja sig in i en annan konstnärs styl. Polyfem III. 3: 4 (1810). Idun 1953, nr 40, s. 3 (: med). —
VÄNJA TILL. (†) jfr tillvänja. med avs. på kroppsdel l. sinne: få att bli bekant l. hemmastadd (med ngt); särsk. med bestämning inledd av prep. vid; äv. till c, i uttr. vänja ngn till sig, förmå ngn att få till vana att komma till sig. Locke och wänie almogenn till sig. PrivSvStäd. 3: 718 (1590). De der små barnen som han vant till sig. Wetterbergh Sign. 263 (1843). Helt nödigt är .. / Att vänja till så småningom sitt sinne / Vid sorglig blåst, att man den se’n fördrar. Lovén Dante 1: 56 (1856). De (var) outtröttliga i att vänja till våra små otympliga fingrar. Engelke Småstad 64 (1906). Cannelin (1921). —
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content