FADÄS fadä4s, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom dan. o. t. fadaise av fr. fadaise, av prov. fadeza, dumhet, till fat, dum (se FAT, sbst. o. adj., narr, narraktig o. d.), men redan i fr. associerat med fade (se FADD)]
dumt l. platt l. löjligt l. smaklöst yttrande l. påstående; platthet l. osmaklighet, banalitet; jfr FADDHET 2; förr äv. abstr. Tig med dina fadaiser. Dalin Arg. 2: 102 (1734, 1754). Det är en vällust att höra Lehnbergs rena sköna stil, välljudande utan prunk, klar utan fadaise. Almqvist Drottn. j. 229 (1834). Fru Christiernsons tomma societetsdocka framförde sina små fadäser lustigt nog, men ej nog omedelbart. PT 1912, nr 278, s. 3.
Anm. Hos Gustaf III 3: 347 (1790) träffas i väsentl. samma bet. (användt om banalt smicker) ett ävenledes från fr. lånat fadör (skrivet fadeur).
