[jfr t. o. eng. fakir, fr. fakir, faquir, orientalisk asket o. botgörare, av arab. faqīr, fattig, tiggare, dervisch]
(eg. o. urspr. muhammedansk) indisk tiggarmunk o. självplågare som ägnar sig åt stränga späkningar o. andaktsövningar; ofta närmande sig till l. rent av övergående i bet.: indisk trollkonstnär (på grund av vissa fakirers förmåga att, med tillhjälp av hypnotism o. tankeöverföring, åstadkomma skenbart övernaturliga ting). Faquirer eller Tiggare-Munkar. O. Torén(1752) hos Osbeck Resa 332. Du söker .. hvad fakiren aningsfullt sökte, då han dåraktigt plågade sig sjelf. Wallin Rel. 4: 175(1816). Läseb. f. folksk. 432(1868). — bildl. Denne fakir, som trottsigt befaller öfver en lättrogen hop .. (o.) låter den stryka på sin prestkappa, från hvilken kraft utgår. C. F. af Wingård(1831) hos Fehrman Wingård 1: 89 (om en läsarpräst). Denna fanatism för formens fullkomlighet, som gjorde (Flaubert) .. till en konstens fakir. Levertin 11: 136(1906).
